- Varför är du vegan?

Den frågan får jag ofta och en del tror sig veta varför. På min Facebook-sida delas det gärna animaliska skämt om veganer och jag blir taggad i inlägg som arga bönder har gjort. Så nu vill jag berätta varför jag är vegan och varför jag tror att det är bra för mig.

Det började nog med att jag läste "Born to run", en bok som handlar om det naturliga löpsteget och till viss mån om annorlunda uppladdning och kost i samband med långdistanslöpning. Sen läst jag Rich Rolls bok, redjecting midddelage, där han beskriver sin hälsoresa från alkoholist till långdistans triathlet. Han skriver om sin resa som framför allt handlar om kosten, vegankost som enligt honom var nyckeln till framgång. Sen anordnar jag ett seminarium där en av föreläsaren ska prata om kost, Kristoffer Blomqvist, Healthy future. Han berättar om sin egen hälsoresa och andra exempel som gör att efter föreläsningen bestämmer jag mig för att för att prova vegankosten. Min dotter ville att vi skulle prova 30-dagar direkt, hard core!! Och det var så lätt. Det kändes helt rätt. Kosten var kanske inte jätte varierande och näringsriktig men jämfört med halv-och hel fabrikat så är det fortfarande mycket nyttigare.

Så för mig var det först och främst en kost som skulle främja min träningsprestation. Men det blev så mycket mer. När jag sedan hade varit igång med vegankosten återföddes mitt intresse för matlagning. Jag älskar att laga veganmat. Jag tröttnar inte på att läsa veganrecept eller laga vegan. Det är så spännande och det blir så gott. Jämfört med en köttbit ex, ärligt talat hur ofta smälter köttbiten i munnen på dig? Oftast köper man en kass köttbit och hoppas att den ska bli bra. (Stekt polenta har jag misslyckats med och glutenfritt bröd, men annars är jag en mästare på veganmat)
Min andra anledning till att fortsätta med vegankosten är massproduktion av animalisk föda. Det har växt fram under tiden som jag har varit vegan, jag vill inte vara en del av massproduktionen av kött, fisk och mejeriprodukter. Detta kommer att rubba hela vårt ekosystem. Vi har ett ansvar att ta hand om det som finns på vår jord. Vi har ett ansvar att förvalta det som finns nu och om ska finnas till våra barn och barnbarn. Vi behöver inte alla vara veganer men jorden räckr inte till. Vi måste ändra våra kostvanor. Hade vi människor kunnat äta lagom och varierat så hade det varit bättre. Så jag förespråkar inte att vi alla ska sluta äta animaliskt men vi måste se över vår konsumtion. Jag tycker att jakt och fiske är helt okej för eget husbruk. Nöjesjakt kan jag inte förstå. Jag kan inte förändra välden men jag kan göra något i alla fall. Vad kan du göra?         

Till helgen hållar jag i min första veganmatlagningskurs!

Skickar ljus, energi oc kärlek!

Gå in i väggen och sen då?

Motgångar och hinder är en välsignelse. Så kan jag säga efteråt men inte när jag är mitt i alltihop. Då känndes det mörkt, tungt och oövervinnligt. Men varje motgång är en lärdom. Dina motgångar är aldrig större än att du klarar av dem. Och jag har lärt mig massor, inbillar jag mig i alla fall.

Detta är mitt fjärde år med triathlon och 2015 års mål var VM-Motala och Ironman i Köpenhamn. Tja... jag har inte fullföljt något att mina målsättningar detta år. 

Med ett års framförhållning, planerade jag mitt tränings-år. Jag började med att läsa boken "Be Iron Fit" och blev såklart inspirerad över hennes träningsfilosofi och upplägg. Jag bestämde mig för att detta upplägget ska jag följa. Så i november började jag mitt upplägg som skulle var klart lagom till VM i Motala i juni. Boken pratade mycket om träningseffektivitet, att inte lägga en massa timmar utan att varje pass var genomtänkt. Tre olika Ironman-upplägg fanns det att välja på: "ta-sig-runt", 14 -timmars eller 12-timmars. Så jag väljer såklart att satsa på träningsschemat som ska göra att jag tar mig runt på 12-timmar när jag gör en Ironman. Den första månaden går det bra att följa schemat, sen halkar jag efter och får dåligt samvete över att jag inte följer mitt schema. En beskeftersmak förföljer mig hela våren under träningarna. Jag studsar inte ut på mina pass. Jag väntar in i det sista med att bege mig ut på mina cykel-och löp-pass. Simningen försöker jag att bruka lite allvar med men tänker att jag kan ju simma in den träningen sen i öppet-hav. 

Så här i efterhand kan jag förstå att min lust till träningen och triathlon tog slut. Framför allt blev det för mig ett måste att träna. Jag har gått från att bara att älska att sticka ut att springa eller cykla till att det är något som jag ska läsa på ett schema vad jag ska göra. Och i kombination med att mitt företag behöver mig, mina uppdrag tar tid och energi, och att min systerson lämnade oss. Det fanns inte energi och tid till att lägga så mycket tid på träningen och viljan fanns inte till slut. Och istället för att lyssna på min kropp och förstå signalerna trycker jag på ännu hårdare och får dåligt samvete. En månad innan VM i Motala vänder jag ut och in på mig. Och efter ha pratat med många människor kom jag fram till att jag ska genomföra VM i Motala. Det kändes inte bra någonstans. Jag vet att kroppen har kapaciteten till att klara loppet med huvudet är inte med mig. Det var inte med glädje jag packade väskorna och åkte till Motala. Väl i vattnet började jag att hyperventilera och fick bröstsimma. Och jag hade ju inte sim-tränat ordentligt för det var ju så kallt i vattnet. Kom väl upp hyfsat från simningen. Växlingsområdet är jag en Världsmästare i. Upp på cykeln. Första milen är tung, men jag tänker att jag är inte varm i kroppen än, det kommer energi och kraft snart. Men det gjorde det inte. Det var "sillamjölk" i bena (gammalt Simrishamns uttryck som är oerhört beskrivande) det fanns ingen kraft, jag kände mig bara tung och frustrerad. Mil efter mil kändes det tungt och jobbigt. Det gick inte längre att fortsätta, det var en plåga att befinna sig ute på banan. Till slut sa kroppen ifrån så tydligt att det gick inte att ignorerar det. Jag kan inte göra så mot mig själv, jag måste bryta. Jag fullföljde cyklingen och bröt innan löpningen. Mina stackars syskon med respektive fick ta emot en ledsen lillasyster. Jag är ledsen att ni inte fick ta emot mig när jag sprang i mål. Tack snälla för allt stöd och uppmuntran jag har fått ifrån er. Denna gång gick det inte.

Nu har en ny resa börjat med att hitta glädjen och lusten till träningen. Det tog nog en månad för mig innan jag kunde säga att jag tränade. Min träning var ett infekterat område som jag inte förstod mig på och knappt klarade av att tänka på. Nu provar jag olika träningsformer och tänker inte sätta några mål och inte följa något träningsschema. Kanske jag slutar med triathlon, kanske inte. Fokus är på att vara nyfiken och ha kul! 

Jag skickar energi, ljus och kärlek till er i massor!!!

Provat havskajak. Älskar att vara ute på havet.

Seglingskurs, läskigt och häftigt.

Ett av mina uppdrag. Projektledare för Alite Racing. Galet häftigt! 

2014 är slut och 2015 har precis börjat. En liten tillbaka blick på 2014, både träningsmässigt och personligt:

Januari: Börjar året med att besöka Etiopien och Staffan. En omtumlande resa. Vi är tacksamma över vårt liv och de förutsättningar som vi har fötts till. Vi tittar orättvisan rakt i ögonen.

Februari: Säger upp mig från mitt arbete utan att veta vad jag ska göra.  Tränar på sparlåga.

Mars: Tar tag i mina relationer med familj och vänner som jag inte har vårdat på länge. Fortsätter att träna lite.

April: Nu jävlar ska det bli fart på bena. Jag och Patrik påbörjar vårt samarbete. Ett tufft träningsprogram på börjas med målbilden att göra milen på  50 minuter. Det var en tung träningsmånad med för många trivsels timmar och trivselkilo som arbetade emot mig.

Maj: Riktigt bra träning. Fyra löppass i veckan, innebandy och simning varje vecka.  Utvecklas i löpningen varje vecka. Problem med höger höften, snart upp i en förmögenhet på: massage, healing, naprapat, homeopat om vartannat. Det blir inte värre i alla fall men inte bra heller. Gör Sydkustloppet (2,1 mil) med nöd och näppe, usch vilket nederlag.

Juni: Klara tar student. Simmar 5 km med Annette Jörgensen. Springer 2,1 mil med lätthet. Gör min snabbabaste mil på 53,40. En riktigt bra träningsmånad!

Juli: Snart egenföretagare. Avslutar mitt arbete på Stensson. En anställning på 2,5 år som innehöll allt jag kan önska mig, kärlek, svårigheter, konflikter, framgångar, lärdomar och massor med vänner för livet.

Augusti: Tävlingen blev inställd (Swimrun, Marstrand Ultra) och jag gör en halv Ironman i Tjörn med bara 3 veckor cykelträning. Jag är nu egenföretagare! Bryter min första tävling, cyklar för kort i Åhus triathlon och skrämmer slag på Jona Dahlkvist som ser mig på löparbanan medans hon fortfarande är kvar på cykeln... Sorry... Anmäler mig till Ironman Köpenhamn, augusti 2015, hepp!

September: Jag blir bjuden till Belgrad, en helg med ambassadbesök, chaufför, härliga vänner och mys men avbokar för att själv betala en resa upp till Stockholm för att gå på audition på Gladiatorerna. Jag gick inte vidare men glad över att få fått chansen av 4000 sökande. Skaffar en familje-P.T till mig och Cedrik. Denna hösten ska jag inte lägga på mig en massa trivseltimmar och trivselkilon!

Oktober: Hoppsan, jag gick visst vidare till VM i långdistans i Motala, juni 2015. Iiiiieee vad spännade och kul. Denna månad är det högsta växeln med att få i gång mitt företag. Inte mycket som existerar i mitt liv förutom att fokuserar på att det ska börja rulla. Det blir en vila att träna, där finns ingen press utan en trygghet. I träningen kan jag slippa oron och stressen.

November: Avslutar en kurs för kvinnliga VD och ägare som har pågått hela 2014. Bland det bästa jag har gjort och vilka fantastiska kvinnor som jag har lärt känna. Så tacksam över alla som jag fick lära känna och som visade så mycket kärlek. Galet bra!

December: Ljuset i tunnelen. Uppdragen trillar in. Sköna människor kliver in i mitt liv. Kroppen svarar på träningen. Jag är stark och glad, precis som det ska vara!

2015 kommer bli ett spännande, kärleksfullt, framgångsrikt, äventyrligt, roligt år, för mig och alla som jag känner. Skickar ljus och kärlek till er i massor.

Detta inlägg började jag att skriva i augusti. Och nu är jag äntligen färdig.... Det blev inte Marstrand Ultra Swimrun, tävlingen ställdes in. Vältränad i onödan!   Så jag ställd snabbt om och började att cykelträna för att kunna göra en halvironman på Tjörn. Det gick, från noll cykling till 12 mil cykling på 2,5 vecka. Knappast min bästa cykling men jag hittade bästa cykelklubben, Action Bike Team. Utan dem hade det inte gått. Stort tack för er hjälp. Och att få lov att känna sig så välkommen i en klubb var helt underbart och är!

Jag befinner mig mitt i hoppet just nu. Jag vet inte om jag landar med fötterna eller hur det kommer att bli. Fast det vet jag väl men jag är orolig. Jag har ett kontrollbehov som är rätt stort har jag upptäckt. Jag har sagt upp mig från mitt fasta arbete och har börjat som egen företagare. Jag har bara ansvar över mig själv och det var länge sedan jag bara hade ansvar över att dra in min egen lön. Det har varit mitt ansvar att det har kommit in intäkter upp emot 40 personer på lönelistan. Och jag sov gott varje natt och älskade ansvaret. Nu har jag bara mig själv och mitt hushåll och jag kan inte sova. Har det med ålderna att göra att det är svårt att släppa taget? Eller har jag alltid varit så här orolig? Jag ångra inte mitt beslut. Jag har kommit till den punkten av mitt liv där jag var tvungen att gå upp på den högsta trampolinen och hoppa. Just nu befinner jag mig i hoppet. Jag har planerat det att det skulle vara så här. Men kan inte rikigt acceptera det. Som en parantes så det går faktiskt enligt planen men jag är ovan vid att vara egenföretagare (själv-företagare) och inte kunna se att det kommer finnas kunder även sen, fast jag inte har dem nu.

Det ger sig uttryck på lite olika sätt. Jag försöker att hitta trygghet i andra saker. Helt plötsligt finner jag en otrolig trygghet i att träna. Det känns skönt. Jag tömmer hjärna på oroligheter. Och jag sätter upp tuffa mål. Jag ger mig in i träningen med en beslutsamhet jag inte har haft på länge. Bara för att här är det skönt. Här vet jag hur det är. Min träning är en flykt från mina känslor, de känslorna som är jobbiga. Här får jag också det glad tillropen som jag inte får på min arbetsplats. (Men de kommer, fast det kommer att dröja lite). Det är skönt att träna.... inte bara fysikt utan även det mentalt.

De senaste månaderna har varit fylld av toppar och dalar. Jag sökte till Gladiatorerna och fick komma till auditon . Vilket var rikigt kul och oerhört utmanande. Jag gick inte vidare denna gången... Jag ska se till att jag blir starkare i mina armar för att klara av testen nästa år. Ett av mina lågmärken. Jag skickade in mina tider till VM i långdistans i triathlon i Motala och fick besked härrom veckan att jag har kvalat in. Galet kul! Jag ska tävla för Sverige och i Sverige dräkten. Ojojoj vad glad jag är för detta. (Anledningen till varför jag kom med handlar mycket om att vi nog inte är så många kvinnor i den åldersgruppen... så det fanns plats till mig).

Just nu passar jag på att träna lite mindre, tränar det jag tycker är kul och laddar för att sätta igång den 1/11 med mitt träningsupplägg. VM är redan den 27 juni. Så tidigt brukar jag inte känna mig i form men det får bli ändring detta året. Ugh vad spännande det ska bli. Och sedan är det en Ironman i Köpenhamn i augusti och då ska allt funka. Basta!

"Att göra som man alltid har gjort kan i bästa fall resultera i att det blir som det var tidigare".

Lots of love to u all. SMACK <3

Snart är det dags för årets utmaning, Marstrand Openwater - Swimrun Ultra, 52 km löpning och 6 km simning. Min plan vara att ha ett lugnt år efter min Ironmandebut. Och när jag anmälde mig så kändes det inte så långt men nu undrar jag hur jag tänkte?

Annette Jörgensen och jag ska göra den tillsammans, det är en partävling. Och det var heller inget som jag tänkte på när jag anmälde mig. Men det gör att tävlingen blir riktigt rolig och resan dit blir ännu trevligare. Annette och jag har kanske inte tränat så mycket tillsammans men vi har hållit varandra uppdaterade på vad vi har tränat, hur kroppen känns och vad man kanske ska tänka på inför den 9 augusti. Denna helge som har varit har vi haft som vår träningshelg. Vi träffades efter jobbet på Lomma beach för att köra ett lättare swimrun-pass tillsammans. Just denna dag var det inte tomt på stranden... vi hade publik som tittade men hejade inte och inga applåder vid målgången. Jag förstår att vi utgör en attraktion i sig, simglasögon, kort våtdräkt, knästrumpor och gympaskor. Och när vi går ner i vattnet med skorna undrar ju vår publik vad vi sysslar med och när vi sedan springer inne bland bostadskvarteren med våtdräkt ser det kanske inte ut som vi är fullt friska. Det var ett grymt roligt och bra pass. Det kändes klockrent. Och vi var så synkade med varandra. Helt plötsligt förstod jag att vara själv är kul men att dela utmaningen blev ju dubbelt upp. Vi startar tillsammans och avslutar tillsammans. En tävling där vår ansträngning är mer värdefullt en den individuella insatsen.

Träningen i Lomma blev uppvärmingen inför lördagens längre pass. För oss är farten inte viktig utan att hitta ett tempo i löpningen och simningen som gör att vi kan hålla på en 10-12 timmar utan att gå i väggen. Det ska även vara genomförbart utan blodsmak i munnen under hela loppet. Lördagen börjar med 6 km löpning bärandes på simglasögon, paddlar och Annettes handväska (swim safe), i stekande sol och vindstilla. Då var det skönt att hoppa i vattnet, en kilometer senare var det dags att springa till nästa campingplats för att dricka. Och sedan i igen för att ta sikte på Beddingestrand för sista vätskestoppet sedan var de bara att springa och simma hem. Ca 22 km löpning och 3 km simning. Sista löpning tog på krafterna, varmt, fyllt på dåligt med energi och vätska. Vätske- och energipåfyllningen är ett problem vid swimrun. Om det är jobbigt att bära på det, så är det antagligen ännu jobbigare att simma med det. Annette har inga större problem att bära på saker när hon springer, då hon är van att springa med en AK4! Jag känner mig trygg och säker med Annette. Sen skulle vi köra ett pass till på lördagen men efter vår lunch så orkade vi inte. Ja, det är inte ofta det händer men i lördags gjorde det. Söndagen träffades vi i Bokskogen för backintervaller tillsammans med Sara Ivarsson. Vaderna var lite stumma och jag kände att jag hellre sprang än simmade i alla fall. Knappast mitt kraftfullaste intervallpass (men det är de sällan) men jag tog mig upp ett par gånger, typ samma hastighet upp som ner!  Det är mig helt begripligt hur vissa springer upp för backen som om de springer nerför. Galet!

Jag är nöjd med helgen och formen. Det känns rätt tryggt. Simningen kommer gå bra. Löpning är tuff och svårt att veta vad det är för typ av underlag och hur kuperat banan är. Men en sak är säker och det är att det kommer bli ett äventyr och det kommer bli galet kul att göra det med Annette.

Förra veckans träningsdos blev ca 5 mil löpning och 5 km simning och det känns rätt bra! Lite trött och konstant hungrig sedan i söndags eftermiddag.

Ha en fortsatt skön sommar och semester. Lots of love

Gnällig har jag varit över min löpning. Otålig. Less på löpning. Långsam som en snigell. Väldigt tveksam om det verkligen var detta jag skulle träna. Under en rätt lång tid pressade jag fram varje löp-pass. Det tog lång tid innan jag kom ut och sprang, en lång övertalning att inte ge upp innan jag har testat ordentligt. Med hjälp av min nya PT, Patrik har jag förflyttat mig från min bekvämlighetzon och det har varit skit jobbigt men det har också gett resultat. Patriks pass har varit väldigt utmannade, 2 stycken "spring-så-fort-du-kan" 5 km och 10 km, intervaller (såklart) och ett långpass på 2 mil. 5 km och 10 km har varit och är nog de värsta passen. Det gör ont och det är bara att bestämma sig att jag ska ta mig i mål oavsett hur ont och oskönt det är. Härrom veckan körde Patrik ett högintensiv pass med mig i 45 minuter. Mina magmuskler skrek av smärta och lårmusklerna vibbrerade av överansträning. Men det är så skönt att ändå att bara pressa kroppen det där extra.  

Och ni fattar... När PAtrik säger till då lyder jag...!

Men nu har det äntligen hänt eller rättar sagt nu händer något. Efter en lång förkyling som inte ville släppa så gjorde jag min första mil på 1,01. Detta vara vecka 16, ingen rolig tid. Tiderna har förbättrats under 1,5 månad. Och jag är så glad och det känns så kul att springa igen. I onsdags var det dags för den snabba milen. För att kunna pressa mig ännu mer så gjorde jag mitt pass med min träningskompis.

Med hjälp av min träningskompis sprang jag in på 53,40 på milen (vecka 22). De första 5 km gick strålande men lite sakta. Vid 7 km började det att bli jobbigt och hade jag  inte hade haft någon som puschade på mig så hade jag lagt mig i gräset och tittat på himlen. Flera gånger under de sista 3 km undrade jag varför jag plågar mig på detta viset. Men när klockan stoppar på 53,40 är det fan bättre än sex. Iiiiieeee, hårt arbete lönar sig!

Baksidan... Min höft gör ont och det är rikigt störigt. Jag har vilat sedan i onsdags men kan inte påstå att det blir bättre. Och mitt humör blir inte direkt till det bättre heller. Varför kan jag inte vila och njuta av det? Ångest över att inte få röra mig. Det är ett gift men det är ett bra gift. Någon last måste jag ju ha... ;) Vila är ett vapen,  har någon visst sagt!

Var rädda om er och njut av varje dag. Lots of love

Vilken vår vi har. Grönt och skönt som gjort för långa cykelturer. Men nu cyklar jag inte denna säsong! Bara för det dräglar jag varje gång jag ser någon med landsvägscykel och pulsen ökar när jag ser klungkörning.

Jag har skaffat ny PT, PT-Patrik. Han har utmanat mig att kliva ur min bekvämlighetszon och det är precis vad jag vill. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag la över ansvaret till honom att jag skulle hitta förälskelse och inte tveka en sekund över att ta på mig skorna och sticka ut.

Patrik har satt ihop ett veckoschema som innehåller, 5 + 10 km tröskelfart, ett återhämtningspass, ett långpass och ett intervallpass plus träning med trx-band två gånger i veckan. Tröskelpassen, fy vad jag ogillar dessa pass. Det tar minst en timme innan jag har övertalat mig själv att jag ska springa detta passen. Så här en månad senare, jag springer fortare men det är tungt och inte speciellt motiverande att ge sig på det igen. Det gör ont, det är jobbigt, det är mentalträning på en högre nivå och kanske lite skönt efteråt. Men oftast känner jag mig rätt kass och önskar att jag sprang med "smilinghappyface" som en jävla gasell. Men där är jag inte än. Vi har gjort tre pass tillsammans. Första passet var träning i gymmet med TRX-banden. Jag vill få en bättre bålstyrka för att inte falla ihop under de långa löpningarna. Genom att andvända TRX-banden så använder jag bålen under alla övningar. Även inkluderat en del muppövningar, som när jag står på alla fyra och har fötterna i banden och ska dra in knäna under magen. Inte nog att det ser roligt ut det är sjukt jobbigt. Och då måste jag skrika och stöna. Därför passar jag inte att träna på ett gym, jag låter för mycket. Pass nummer två gjorde vi på bana. Vi betyder- jag springer och jag försöker att göra det Patrik tycker att jag ska göra med min kropp. Det är inte alltid att min kropp lyssnar på Patrik. 400 meter och 800 meter allt vad jag kan. Den satt som en smäck i nacken....Jag har verkligen ingen aning var gränsen finns och så intensiv träning är verkligen inte min kropp van vid. Men det var väldigt lärorikt och långsamt... Jag har en jävla massa utvecklingspotential, kan jag trösta mig med. Igår hade vi cirkelträning, där jag försökte att kötta loss. Låren är rätt starka, utfall och sånt går bra. Plankan är jag rätt kingig på!  Men styrkan i armar är sugig för att inte tala om de nedersta magmusklerna. Jag låg på rygg och skulle röra benen mellan 45 grader och 90 grader, förbluffad över hur svårt det var. Och tilläggas att det var väldigt bra att det inte fanns fler närvarande, för att skrika, stöna och stånka kommer automatiskt när det blir tufft. Kul att bränna loss och få den uppmuntran och tidtagningen. Jag gillar att bli utmannad men jag är rätt hård mot mig själv.

Ungefär samtidigt som jag har börjat med PT, har jag lagt om min kost. (Igen? ja, för att jag kan). Vegankost i 30 dagar utan socker. Efter ha lyssnat på Kristoffer Blomkvist( http://www.healthyfuture.se/ )föreläsning om plantbaserad kost, blev jag väldigt motiverad och inspirerad av att prova. Det fanns liksom inga ursäkter för att inte prova. Och efter att kollat inte Rich Roll ( http://www.richroll.com/ ) blev jag rätt övertygad om att det kan funka för mig. Rich är ultraatlet och utnämnd till en av USAs mest vältränade man. Och det kan väl vara en passande målbild för en medelålderskvinna som mig!!! Inte för att jag vill byta kön. Tack vare vegankosten har jag gått ner i 3 kilo i vikt på tre veckor. Blodsockret är mycket jämnare. Mitt humör är jämnare. Jag återhämtar mig fortare, nästan ingen träningsvärk efter hårda eller långapass. Men jag har haft problem med att orka passen, och jag vet inte riktigt vad det beror på. Att jag inte är tillräckligt tränad eller att jag har tömt depåerna och behöver fylla på dem under passet, det har jag inte behövt tidigare? En vecka till sen får jag utvärdera hur jag ska göra med min kost i framtiden.

Och jag vill tacka Sara Ivarsson (http://saraivarsson.com/ ) för hennes söndagar med yoga och löpning. Grymt bra. Fick ett tips om själva fotnedsättningen som göra att  utan att anstränga mig mer ökar jag hastigheten. Nu ska jag bara få till den rörelsen så att den sker automatsikt utan att jag tänker på att jag gör det. Kroppen är fantastisk.

Skickar energi, glädje, ljus och kärlek till er alla. 2014 är ett bra år! Lots of love <3

Usch vilken tung, lång och tråkig vinter. Gnälla och klaga tillhör inte mina egenskaper men även solen har fläckar. Jag försöker att hitta motivationen att träna mycket men jag hamnar bara på 3-5 dagar i veckan. Kroppen vill inte riktigt svara på träningen. Den förälskelse och glädjen jag kände för snart två sedan finns inte kvar. Men jag har hittat lite små flörtar. Innebandyn på måndagar. Galet skoj! Tenniskurs för vuxna. Jag skrattar och svär om vartannat. Kommer aldrig tillåtas att spela match. Jag klarar inte av att uppföra mig.  Fiskar efter att börja rida igen. Men jag vet inte rikigt var jag ska få den tiden till det men det är nog ett problem som jag kan handskas med sen..

Men för att få ändan ur vagnen så har jag anmält mig till Marstrand Openwater, http://marstrandopenwater.se/om.html , 52 km löpning och 6 km simning. En snitslad banan, springande över öar och simmande till nästa ö tills man är i mål. Detta gör man i par. Efter ett par efterlysningar på Facebook nappade till slut Annette Jörgensen. Vi är båda med i Heleneholms Tri Team och så blir vårt team-namn också. En riktigt utamning i år också med en grym partner. Så jag hoppas att detta kommer att bli en bra motivator under våren och sommaren. Tävlingen är den 9 augusti.

Jag är lyckligt lottad att jag har min löpargrupp i Abbekås. Vi har startat en grupp på Facebook och bjudit in personer i närheten som tycker om att springa. När man vill ut och springa och vill ha sällskap så är det bara att skriva i gruppen och oftast är det någon som vill göra en sällskap. Vi försöker att träna intervaller en gång i veckan, vilket är en klar fördel om man är fler! Riktigt bra och kul. Ännu en bra motivator till att komma ut och träna.

Men jag får väl också accepterar att träningen och kroppen inte alltid är på topp. Tiden och prioriteringarna förändras under året. Jag kan idag inte förstå hur jag hann med så många träningstimmar plus allt annat. Tränar hälften av tiden men jag känner inte att jag har mer tid över eller göra annat. Utan att tiden har minskat fast jag vet att jag har mer tid. Det beror på min energinivå och att förälskelsen till triathlon-träningen har trubbats av lite.  Jag letar efter den kicken som jag fick av träningen. Och jag funderar på om den finns i en annan träningsform eller vi (kroppen och jag) bara är nere i en formsvacka?

Ett litet orosmoment är min höft som har varit öm sedan min Ironman. Det spelar inte så stor roll om jag har sprungit mycket eller vilar så blir den inte bättre och inte sämre heller. När jag springer terräng och intervaller så blir värre och jag haltar lätt dagen efter. Har fått lite tips på stretchövningar och att jag ska prova naprapat. Och någon olyckskorp så säger - Vad  var det jag sa?  Du kommer springa i sönder dig så mycket som du tränar.  Jag vill inte ge dem rätt. Min höft kommer att bli bra. Basta.

Jag vill inte sluta att träna men jag vill hitta glädjen igen. Allt blir så lätt då. Och jag vet att den kommer med ljuset. Men jag förundras över hur man hinner och orkar träna under vinterhalvåret. Jag försöker att förklara för mig själv att jag behöver ett år men uppbyggnad och vila. Tänk att man aldrig är riktigt nöjd med sin träning. Jag har aldrig känt att jag har tränat för mycket, fast jag vet med mig att jag ligger på gränsen av vad som är lämpligt. Oftast känner jag att jag har tränat för lite. Oftast ångrar jag vilan. Men jag ångrar aldrig ett träningspass! Tänk att man mår så bra av att träna att det blir ett "gift".

Mitt fokus är att bli bättre och snabbare i löpning. Jag har anmält mig till denna helg kurs med yoga och löpning: sondag-30-mars-yoga-for-runners-strength-flexibility-focus-3-dagarskurs-303 . Jag tror på sambandet mellan löpning och yoga. För mig är löpning en meditaiv rörelse som får mig att slappna av. Återkommer med rapport.

Önskar er alla massor med motivation, solsken och kärlek <3

2014 kommer att bli riktigt bra