Mitt fokus är just nu på löpning. Har en plan på att göra milen under 50 minuter. Intervallträning en gång i veckan och däremellan distanspass på en hastighet på 6,20.  I intervallerna tar jag i och pressar mig lite längre och lite hårdare. Jag trivs inte men det gör nytta. Ibland kan jag njuta av att springa fort och kort, vilket var min absoluta bästa gren i idrott när jag var barn och tonåring. Men oftast känner jag mig som en disktrasa efter intervallerna. Distanserna är min favorit, långsamt och länge. I skogen eller längs kusten, med eller utan sällskap, 100 % njutning. Hösten gör det extra bekvämt med tempratur som gör löpningen ännu behagligare. Och här får jag beröm av min PT gällande min fart som jag ofta har beklagat mig över. Distanspassen ska springas 1 minut under tävlingstempot. I intervallerna springer vad man tål och pressar tiderna efter hand. Det är viktigt att skilja på pass. Variationen är nyckeln till framgång. Om jag springer alla mina pass fort, kommer jag inte utvecklas för där finns ingen skillnad och jag kommer att dra på mig skador. Själv har jag inte tränat så mycket intervaller utan mest distans i mitt bekvämlighets tempo. Jag har inte utvecklats så mycket men jag har framför allt inte skadat mig. Så nu börjar kapitel 2 men intervaller, löpteknik och fartlekar, jag hoppas att kroppen håller.

Min träning består just nu bara av löpning 3-4 gånger i veckan och simning en gång i veckan. Simningen gör jag mest för att få träningsledaträning och träffa andra likasinnade och PLUS att jag boostar mitt självförtroende. Jag hoppas att ingen av mina träningsvänner läser detta. Jag är rätt vass på simning och det syns inte på mig. I början får jag alltid lägga mig sist i simbanan, sen simmar jag i kapp framförvarande. Så vid nästa träningsmoment vill de inte ha mig i hälarna så då säger de, - du kan simma före mig. Jag njuter av den kommentaren. Bästa kommentaren - Förlåt att vi simmar så sakta. Jag svara då - Det gör inget, det är så smickrande. Självklart är det inte så här alltid och det beror ju helt på vilken simbana jag lägger mig i. Förra gången jag simmade fick jag ingen självförtroendeboost utan ren utklassning och pisk. Men det skadar inte att ha lite blodsmak i munnen ibland. Jag höll på att vinna sista intervallen men blev omsimmad och då fanns det knappt bränsle kvar att simma i mål.

Året blev inte rikigt som jag hade tänkt. Jag skulle ju göra en klassiker och Kalmar Ironman. Det blev en halv klassiker. Jag gjorde Vasaloppet och Vätternrundan, och är väl rätt nöjd med mina bedrifter. Men när det sen blev dags att ta sig till Vansbro för att simma 3 km, så tog jag beslutet att det inte var lönt att åka ända dit för att simma i en timme. Mitt huvudsakliga mål var att göra en ironman och att lägga den tiden på Vansbro kändes inte som ett klokt beslut. Och då blev det inte heller aktuellet med Lidingö och jag tror inte att min kropp skulle ha klarat av det. Det tog tid att återhämta sig från Ironman och jag tror att jag har lite kvar innan jag är helt hundra.

I juli månad åkte Mattias in akut till sjukhuset. Han opererades akut och då upptäckte läkaren en aggressiv hjärntumör. Operationen gick bra, den skedde precis i rätt tid av precis rätt läkare.  En timme senare så hade han inte klarat sig. I den sekunden det samtalet kom, spelade inget någon roll längre. Och i den sekunden sattes det igång en process i mitt liv som ifrågasatte allt jag gjort och ville göra. Jag önskar att den kraften jag har, att jag kan ge den honom och hans familj. Hur futtigt allt kändes, hur tacksam jag är över att jag och mina barn är friska. Att göra en Ironman i det perspektivet kändes inte lika viktigt längre. Jag kan inte påstå att jag är så långt från att leva mitt liv som jag vill. Men där är förändringar som är viktig för mig. Jag har inte umgåtts med dem som jag tycker mycket om. Jag har inte sagt till några av dem som jag har omkring mig hur mycket jag tycker om dem eller bryr mig om dem. Jag har insett att jag inte har all tid i världen, och den tid jag har vill jag prioritera rätt med rätt människor. Och att våga.  Våga att göra, våga att tycka, våga att säga och våga att känna.

Säg och gör det idag!

Jag säger bara FUCK CANCER.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    - Varför är du vegan? Den frågan får jag ofta och en del tror sig veta varför. På min Facebook-sida delas det gärna animaliska skämt om veganer och jag blir taggad i inlägg som arga bönder har gjort. Så nu vill jag berätta varför jag är ...

Gå in i väggen och sen då?     Motgångar och hinder är en välsignelse. Så kan jag säga efteråt men inte när jag är mitt i alltihop. Då känndes det mörkt, tungt och oövervinnligt. Men varje motgång är en lärdom. Dina motgångar är aldrig större ...

2014 är slut och 2015 har precis börjat. En liten tillbaka blick på 2014, både träningsmässigt och personligt: Januari: Börjar året med att besöka Etiopien och Staffan. En omtumlande resa. Vi är tacksamma över vårt liv och de förutsättningar som vi...

  Detta inlägg började jag att skriva i augusti. Och nu är jag äntligen färdig.... Det blev inte Marstrand Ultra Swimrun, tävlingen ställdes in. Vältränad i onödan!   Så jag ställd snabbt om och började att cykelträna för att kunna göra en halviron...

Snart är det dags för årets utmaning, Marstrand Openwater - Swimrun Ultra, 52 km löpning och 6 km simning. Min plan vara att ha ett lugnt år efter min Ironmandebut. Och när jag anmälde mig så kändes det inte så långt men nu undrar jag hur jag tänkte?...