Till Mattias,

förstår att du är trött. Du har varit hos mig under hela min Ironman-debut och alla mina träningstimmar. Jag ger dig all min kraft och energi för du behöver den mer. Önskar att du är med mig när jag gör min nästa Ironman Köpenhamn. Jag bär dig runt i fall du vill. 

Veckan innan det var dagen D. Var nerverna helt omöjliga, till slut fick jag säga till mig  själv - Det finns ingen som tvingar dig. Skit i att åka dit. En rätt skön tanke, jag har ett val och jag behöver bara göra det som jag tycker om att göra det. Och då blev jag lugn och vann över nervositeten. Sen fick jag mycket beröm för mitt lugn och Anna tyckte det var skönt att vara med mig för jag hade sådan lugn inverkan på henne. Tills det blev kvällen innan starten, då grät jag så nervös jag var. Tack för att du tröstde mig, Patrik.

Min taktik,

Behåll lugnet och positivt tänkade genom hela loppet.

Dela upp det i delmål.  

När det är jobbigit, det kommer det att bli ännu jobbigare.

När det gör ont, det kommer att göra ondare.

När jag trött, kommer jag bli ännu tröttare.

Men detta var inte mitt orosmoment, utan det var simningen och den jävla Ölandsbron.  Simningen gick bra. Jag flög genom vattnet, och då bröstsimmade jag 1000 meter! Härlig känsla att komma upp ur vattnet och se så många cyklar som är kvar. Som tur var mötte jag Karolina i växlingen och hon erbjöd sig att hålla mig sällskap över bron. Upp över bron gick bra men ner var läskigt med sidovinden och den höga höjden. Men det gick över förväntan. Cyklingen gick bra, mycket motvind men jag är nöjd med min cykling. Karolina och jag skiljs efter bron. Och efter 8 mil cyklar Anna ifatt mig och erbjuder sig att cykla med mig över bron. Vi ger varandra ny energi och ökar på farten. Upp över bron går det bra men nerförs håller jag på  dö. Min höjdrädsla slår till med full kraft. Jag bromsar ner farten och klickar ur skon. Jag är nästan på väg att hoppa av cyklen, ja är så rädd att jag skakar i kroppen. Anna cyklar brevid och peppar mig. Hon är livrädd för att jag ska köra ut i bilbanan. Till slut kommer vi ner och kan fortsätta cykling, 6 mil kvar till mål och jag har klarat min värsta hinder. Sista milen på cyklingen suger, värst motvinden. Varför kan det aldrig vara värst medvinden? 

Jag var inte positiv när jag började att springa. Svårt att hitta motivationen att springa 42,2 km.

-Ta dig till nästa depå, 2 km. Så sa jag till mig själv 20 gånger och sen var jag i mål! Min mage ballade ur så jag tillbringade mycket av min löpartid i toalettkö.  

Jag hade  inte så ont. Jag var inte så trött. Det var inte så jobbigt. Men jag  är inte så nöjd med min löpartid.

30 minuter efter målgången rasar jag ihop och får ligga på sjukstugan. Med hjälp av vätskersättning och omvårdnad så kan jag ta mig hem med hjälp av Anna.

Men om jag sätter allt i ett annat perspektiv så är jag tacksam över att jag kom i mål och att jag är omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig.  Det är viktigast i livet.

 En av fördelarna med att göra Ironman är att man kan äta

 vad man vill och hur mycket man vill.....

Fyra glada Iadies i mål. Ett årsträning tillsammans och nu är vi i mål!

Nu är det bara 6 dagar kvar till Kalmar Ironman med start kl 07,00 den 17 augusti.

3,8 km simning, 180,2 km cykling och 42,2 km löpning.

Som Niklas sa - 2000 meter simning, bara det är en bedrift!

Försöker se målbilden framför mig  - när jag springer in i målfållan på den blåa mattan och jag tittar på klockan! Och tänker right on time! Jag känner att jag har uppnått vad jag vill och jag precis rätt kraft kvar när jag går i mål! Helt överlycklig.

Jag har gått från 15 timmars träning till knappt 5 timmar per vecka. Så det finns ju tid till att tänka. Varje tanke man tänker slutar med att jag tänker på Kalmar. Jag har redan börjat med avslappningsövningar för att klara av att varva ner dagarna innan tävlingen. Nu pågår också planering av de sista detaljerna. Vilka kläder ska jag ha? Hur ska jag ha håret? Ska jag ha mascara? Eyeliner? När ska jag äta? När ska jag dricka? Hur gör jag för att spara på krafterna så att de räcker ända till löpningen. Jag har redan börjat att packa. Livrädd att jag ska glömma någon av mina viktigaste prylar.

Ett helt år har jag tränat för detta. Det var precis ett år sedan vi träffades att bestämde oss och gjorde upp planer för Kalmar Ironman. Vissa veckor har det blivit mer än andra, och vissa mindre men jag är väl rätt nöjd med mitt träningsupplägg och träningstimmar. Jag har utvecklats hyfsat. Löpning har varit den svaga länken under hela våren och sommaren. Jag har haft några riktigt bra intervall-träningar med min idol, Staffan Westholm (http://www.ystadsallehanda.se/sport/article761818/Loumlpargurun-Westholm-br-en-av-de-nominerade.html9. Pepp och tillrättavisningar från Daniel Ekman. Jag har tur som känner så bra löpare som vill dela med sig av sin erfarenhet och kunskap. Jag har så mycket potential i löpning.... Så jag kanske gör en hyfsad löparrunda på lördag. I mina mått mätt.

Ett års intensivt tränade och tänkande, jag på väg mot målgången och jag känner redan en saknad och en tomhet över att mitt livs största utmaning snart är till ända. Vad vill jag göra sen? Är jag en typ som vill förbättra mina tider? Eller vill jag bara spränga gränser? Under detta år har jag förbättrat form jämfört med förra året. Skillnaden har varit stor. Första året var det en förälskelse i triathlon, i min kropp, i alla  nya vänner och all gränser som jag sprängde. Detta året har jag upptäckt att det har varit många måsten. Det har i sommar känts som ännu ett stressmoment och "måste" träna. Jag har inte ångrat något träningspass men jag har saknat förälskelsen i min träning och den glädjen jag kände förra sommaren. Det ska bli intressant att sätta nya mål efter ironman. Det kanske blir ett år med bara nya sporter. Det kanske blir ett år att toppa formen och njuta av det utan att ställa upp i en massa tävlingar. Det kanske blir något helt annat! Förslag?