Till Mattias,

förstår att du är trött. Du har varit hos mig under hela min Ironman-debut och alla mina träningstimmar. Jag ger dig all min kraft och energi för du behöver den mer. Önskar att du är med mig när jag gör min nästa Ironman Köpenhamn. Jag bär dig runt i fall du vill. 

Veckan innan det var dagen D. Var nerverna helt omöjliga, till slut fick jag säga till mig  själv - Det finns ingen som tvingar dig. Skit i att åka dit. En rätt skön tanke, jag har ett val och jag behöver bara göra det som jag tycker om att göra det. Och då blev jag lugn och vann över nervositeten. Sen fick jag mycket beröm för mitt lugn och Anna tyckte det var skönt att vara med mig för jag hade sådan lugn inverkan på henne. Tills det blev kvällen innan starten, då grät jag så nervös jag var. Tack för att du tröstde mig, Patrik.

Min taktik,

Behåll lugnet och positivt tänkade genom hela loppet.

Dela upp det i delmål.  

När det är jobbigit, det kommer det att bli ännu jobbigare.

När det gör ont, det kommer att göra ondare.

När jag trött, kommer jag bli ännu tröttare.

Men detta var inte mitt orosmoment, utan det var simningen och den jävla Ölandsbron.  Simningen gick bra. Jag flög genom vattnet, och då bröstsimmade jag 1000 meter! Härlig känsla att komma upp ur vattnet och se så många cyklar som är kvar. Som tur var mötte jag Karolina i växlingen och hon erbjöd sig att hålla mig sällskap över bron. Upp över bron gick bra men ner var läskigt med sidovinden och den höga höjden. Men det gick över förväntan. Cyklingen gick bra, mycket motvind men jag är nöjd med min cykling. Karolina och jag skiljs efter bron. Och efter 8 mil cyklar Anna ifatt mig och erbjuder sig att cykla med mig över bron. Vi ger varandra ny energi och ökar på farten. Upp över bron går det bra men nerförs håller jag på  dö. Min höjdrädsla slår till med full kraft. Jag bromsar ner farten och klickar ur skon. Jag är nästan på väg att hoppa av cyklen, ja är så rädd att jag skakar i kroppen. Anna cyklar brevid och peppar mig. Hon är livrädd för att jag ska köra ut i bilbanan. Till slut kommer vi ner och kan fortsätta cykling, 6 mil kvar till mål och jag har klarat min värsta hinder. Sista milen på cyklingen suger, värst motvinden. Varför kan det aldrig vara värst medvinden? 

Jag var inte positiv när jag började att springa. Svårt att hitta motivationen att springa 42,2 km.

-Ta dig till nästa depå, 2 km. Så sa jag till mig själv 20 gånger och sen var jag i mål! Min mage ballade ur så jag tillbringade mycket av min löpartid i toalettkö.  

Jag hade  inte så ont. Jag var inte så trött. Det var inte så jobbigt. Men jag  är inte så nöjd med min löpartid.

30 minuter efter målgången rasar jag ihop och får ligga på sjukstugan. Med hjälp av vätskersättning och omvårdnad så kan jag ta mig hem med hjälp av Anna.

Men om jag sätter allt i ett annat perspektiv så är jag tacksam över att jag kom i mål och att jag är omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig.  Det är viktigast i livet.

 En av fördelarna med att göra Ironman är att man kan äta

 vad man vill och hur mycket man vill.....

Fyra glada Iadies i mål. Ett årsträning tillsammans och nu är vi i mål!

 

Richard Jack

23 augusti 2013 09:55

Härligt! Bra jobbat!
Bilden med chips och godis är ju bara SÅ bra!

Ha det gott!
/R

http://www.rundtramp.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    - Varför är du vegan? Den frågan får jag ofta och en del tror sig veta varför. På min Facebook-sida delas det gärna animaliska skämt om veganer och jag blir taggad i inlägg som arga bönder har gjort. Så nu vill jag berätta varför jag är ...

Gå in i väggen och sen då?     Motgångar och hinder är en välsignelse. Så kan jag säga efteråt men inte när jag är mitt i alltihop. Då känndes det mörkt, tungt och oövervinnligt. Men varje motgång är en lärdom. Dina motgångar är aldrig större ...

2014 är slut och 2015 har precis börjat. En liten tillbaka blick på 2014, både träningsmässigt och personligt: Januari: Börjar året med att besöka Etiopien och Staffan. En omtumlande resa. Vi är tacksamma över vårt liv och de förutsättningar som vi...

  Detta inlägg började jag att skriva i augusti. Och nu är jag äntligen färdig.... Det blev inte Marstrand Ultra Swimrun, tävlingen ställdes in. Vältränad i onödan!   Så jag ställd snabbt om och började att cykelträna för att kunna göra en halviron...

Snart är det dags för årets utmaning, Marstrand Openwater - Swimrun Ultra, 52 km löpning och 6 km simning. Min plan vara att ha ett lugnt år efter min Ironmandebut. Och när jag anmälde mig så kändes det inte så långt men nu undrar jag hur jag tänkte?...