Till Mattias,

förstår att du är trött. Du har varit hos mig under hela min Ironman-debut och alla mina träningstimmar. Jag ger dig all min kraft och energi för du behöver den mer. Önskar att du är med mig när jag gör min nästa Ironman Köpenhamn. Jag bär dig runt i fall du vill. 

Veckan innan det var dagen D. Var nerverna helt omöjliga, till slut fick jag säga till mig  själv - Det finns ingen som tvingar dig. Skit i att åka dit. En rätt skön tanke, jag har ett val och jag behöver bara göra det som jag tycker om att göra det. Och då blev jag lugn och vann över nervositeten. Sen fick jag mycket beröm för mitt lugn och Anna tyckte det var skönt att vara med mig för jag hade sådan lugn inverkan på henne. Tills det blev kvällen innan starten, då grät jag så nervös jag var. Tack för att du tröstde mig, Patrik.

Min taktik,

Behåll lugnet och positivt tänkade genom hela loppet.

Dela upp det i delmål.  

När det är jobbigit, det kommer det att bli ännu jobbigare.

När det gör ont, det kommer att göra ondare.

När jag trött, kommer jag bli ännu tröttare.

Men detta var inte mitt orosmoment, utan det var simningen och den jävla Ölandsbron.  Simningen gick bra. Jag flög genom vattnet, och då bröstsimmade jag 1000 meter! Härlig känsla att komma upp ur vattnet och se så många cyklar som är kvar. Som tur var mötte jag Karolina i växlingen och hon erbjöd sig att hålla mig sällskap över bron. Upp över bron gick bra men ner var läskigt med sidovinden och den höga höjden. Men det gick över förväntan. Cyklingen gick bra, mycket motvind men jag är nöjd med min cykling. Karolina och jag skiljs efter bron. Och efter 8 mil cyklar Anna ifatt mig och erbjuder sig att cykla med mig över bron. Vi ger varandra ny energi och ökar på farten. Upp över bron går det bra men nerförs håller jag på  dö. Min höjdrädsla slår till med full kraft. Jag bromsar ner farten och klickar ur skon. Jag är nästan på väg att hoppa av cyklen, ja är så rädd att jag skakar i kroppen. Anna cyklar brevid och peppar mig. Hon är livrädd för att jag ska köra ut i bilbanan. Till slut kommer vi ner och kan fortsätta cykling, 6 mil kvar till mål och jag har klarat min värsta hinder. Sista milen på cyklingen suger, värst motvinden. Varför kan det aldrig vara värst medvinden? 

Jag var inte positiv när jag började att springa. Svårt att hitta motivationen att springa 42,2 km.

-Ta dig till nästa depå, 2 km. Så sa jag till mig själv 20 gånger och sen var jag i mål! Min mage ballade ur så jag tillbringade mycket av min löpartid i toalettkö.  

Jag hade  inte så ont. Jag var inte så trött. Det var inte så jobbigt. Men jag  är inte så nöjd med min löpartid.

30 minuter efter målgången rasar jag ihop och får ligga på sjukstugan. Med hjälp av vätskersättning och omvårdnad så kan jag ta mig hem med hjälp av Anna.

Men om jag sätter allt i ett annat perspektiv så är jag tacksam över att jag kom i mål och att jag är omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig.  Det är viktigast i livet.

 En av fördelarna med att göra Ironman är att man kan äta

 vad man vill och hur mycket man vill.....

Fyra glada Iadies i mål. Ett årsträning tillsammans och nu är vi i mål!