Nu är det inte lång tid kvar. Hjärtat stannar till och handsvetten gör mig påmind om vad jag snart ska göra, om 1,5 månad står jag i starten till Kalmar Ironman. Hade det bara varit simningen och cyklingen så hade det inte varit några problem men nu ska jag avsluta med ett maraton. -Hur tänkte jag????

Om jag bara är i "nuet" så känns det som jag är lika otränad nu som för ett år sedan. Men som tur är har jag faktiskt skrivit träningsdagbok så att jag kan bevisa för mig själv att jag har utvecklats. Och det som är ännu mer tur att det finns vänner som kan påminner mig om min utveckling. Härom veckan kom jag fram till att det inte var lönt att åka upp och simma Vansbro-simmet på 3 km, för att det tar för mycket av min tid och är inte tillräckligt utmannande för mig. Inte förrän Helena sa till mig - Du är inte klok som inte förstår hur du har utvecklats. Förr året kunde du inte simma 3 km frisim. Nä, jag ser inte ofta vad som har hänt. Och det är ju lite synd. Men jag ska se mer i backspegeln för att förstå vad som har hänt och vad som händer. Jag är i alla fall inte så nervös denna säsong som förra vilket är lite obegripligt men kanske har jag fått ett bättre självförtroende!

Nu är det semester och det känns så skönt. Min illusion är att nu hinna i kapp med träning, barn, kul saker och extra tid med pojkvännen. Ja, vi får väl se hur mycket jag hinner. Det hade ju varit kanon om jag hinner vila och ha lite långtråkigt också. Första semesterdag börjar kl 08,00 med 17,5 mil cykling...hm... vi får se vad kroppen säger om att träna med super duktiga cyklister.. Ja vi har ju lite olika intressen vad vi vill göra när det är sommar ; )

Så här är det att köra Vätternrundan!

10 timmar och 59 minuter att tog det mig att ta mig runt Vättern i lördags. 30 mil på cykel, den dagen till det! Klockan ställdes på 02,00 och starten gick 03,28. Jobbigt att gå och lägga sig lite nervös kl 20,00. Cykeln pumpad, kläderna fram lagda, maten riggad, vattenflaskorna påfyllda, nummerlappen på plats och  på hjälmen, ändå var det svårt att sova. Min oro var; att inte hitta en grupp att cykla med, punktering, att vika ner sig och att ha så ont i rumpan att man inte klara av att fortsätta.

Jag fick lov att vara med på ”Klubben Cyklisten Malmö” på deras taktikmöte kvällen innan. Jag hade mycket nytta av deras upplägg (som de inte använde sig av). Jag visste vilka depåer som var besvärliga och tog lång tid att ta sig genom. Jag bestämde mig för att göra två stopp för att fylla på flaskorna och gå på toaletten.  Och att det skulle ta 10 timmar… Om inte följande hade hänt så skulle jag gjort det på 10,30.

De första två milen tog jag rygg på ”Klubben Cyklisten Malmö” det gick fort trots kraftig motvind (i mina mått mät), sen tappar jag gruppen och det är helt omöjligt för mig att cykla i kapp. Jag trampar och trampar och svär högt men den kraften finns inte. Jag släpper och är helt slut. Jag ligger själv i motvinden och det är så jävla knäckande. Någon mil får jag ligga själv och ta vinden, men tröstar mig att när jag kommer till Jönköping så vänder det. Under de första timmarna sker det tre ruggiga olyckor. Två av dom sker 10 meter framför mig. Och jag lyckas att väja förbi dem men är ordentligt skakig och känner mig som en dålig människa som inte tar hand om mina medmänniskor. Men att stanna medför också en stor risk för olyckor. Det ligger 50 personer framför och 50 bakom och 6 personer i bredd. Detta var jag inte beredd på! Jag blir rätt skakig och kliver av klungkörning och lägger mig själv för att inte riskera att hamn i en klungvurpa. Så de första 10 milen var läskiga och ensamma.  Men jag var förvånda över hur lätt det gick att cykla, jag var stark i bena men kanske inte så snabb. Och det var motvind de första 10 mil.

Sen hittar jag ett gäng med ensam-körare som håller en bra hastighet. Jag har aldrig varit så osocial på ett lopp (möjligtvis på Vasaloppet). Men vi lyckas på något vis hjälpa varandra och turas om att ligga först, utan att prata med varandra. Jag var helt fokuserad på min medcyklister… Många med ruggigt dåliga cyklar, det rasslar kedjan och växlarna. De är vingliga och gör omkörningar utan att se sig för. Man är en sekund ifrån en olycka nästan hela tiden. Slutet av Vättern är vi cyklaister på hårt trafikerade vägar och då trillar en cyklist framför mig… Om jag väjer åt vänster kommer jag att åka ut i vägen och antigen bli överkörd av en bil framför eller bakom mig. Så det är bara att vrålbromsa och välta cykeln utan att skada han som ligger eller så liten skada som möjligt … Jag hinner tänka fy fan vad ont detta kommer att göra. Asfalt och bara knän…ajajajaj. Ingen kör på mig och jag släpar cyklen och mig själv till vägdiket för att inte vara iväg och känna efter vad som har hänt. Det gör ju faktiskt inte ont i själva fallet.  Jag kryper ihop och försöker att hitta andningen. Då kommer en av killarna som jag tagit rygg på och hoppar av sin cykel och börjar prata och kolla om jag är ok. Jag känner bara att jag måste sitta still. Det snurrar i huvudet och jag är på väg att svimma eller kräkas. Han frågar ska du bryta? – Nä svar jag snabbt. Jag behöver 5 minuter så är jag på bena igen. Han kollar cykeln åt mig och jag har en Alvedon som jag stoppar i mig. Knäet är blodigt och ömmar och armbågen är blodig men jag har inte börjat känna något. Kroppen är otrolig att den kan producera eller sätta en i chock så att man inte känner något. Jag är ju tacksam över att vara tjej. De killarna som trillar får klara sig själva, ingen som frågar hur det är med dem eller stannar för att ge dem en hjälpande hand.

 
Jan-Peter heter min hjälpare som har tagit min rygg. Vi bestämmer oss för att hålla varandra sällskap. Han hade siktat in sig på 12 timmar och låg en timme före sin utsatta tid.  Och jag låg nu efter min utsatta tid. Skönt att sätta sig på cykeln igen. Det känns ok och jävligt skönt att ha någon att pratat med. Vi tar en snabb paus i nästa depå, min andra paus. Fyller på vattnet och sen iväg igen. Och då är det bro-öppning i 10 minuter….. Nu ligger jag efter men jag är fortfarande med! Och 10 mil kvar. Tack vare alvedonen har jag nog inte ont och har krafter kvar att dra på. Jan-Peter behöver in i en depå till för att höra av sig till sin fru innan vi kör in i mål. Så det blev tre ofrivilliga stopp, vurpan, broöppningen och sista depåstoppet, sinkade nog min tid med 20 minuter. Men jag är jätte nöjd och glad över min bedrift det kunde faktiskt ha tagit mig 12 timmar. Man vet ju inte om kroppen håller för 30 mil eller inte.

Vätterundan var inte jätte jobbig, det var inte så mycket tuffa backar och jag hade inte så ont som jag trodde att jag skulle ha. Och jag var rätt stabil genom hela loppet. De första 10 milen med motvind var inte någon höjdare men det hade varit för lätt om vi inte hade haft den motvinden. Min frustration och rädsla var att vurpa och min höjdrädsla. En riktigt hög och läskig bro var det över Hammarsundet och det var 4 mil innan mål och detta hade jag oroat mig för under 26 mil. Lite slöseri med energi.  Och det gjorde ju inte så ont att vurpa i 40 km/h…och jag är glad över att gick så bra. Idag gör det ont i knäet och armbågen men det kommer att gå över. Så min första ordenliga vurpa är gjord och jag har bott i husvagn för första gången i mitt liv på en sunkig camping… Rätt mysigt men rätt mycket jobb för att ha någonstans att sova.

Maj-månad går som vanligt alldeles för fort. Efter träningslägret har det blivit mycket cyc kling inför Vättern den 15 juni kl 05,00. Jag har lyckats att cykla till jobbet 2 av 4 gånger. En gång var jag så trött att jag gick och la mig i igen. Vilken ångest efter det beslutet. Så det kommer jag aldrig göra om igen. Andra gången lyckades jag ta mig halvvägs upp på Stenberget sedan hoppade kedjan av. Jag försökte att laga den men istället så tramapde jag in kedjan ordentligt i drevet. Så det var bara att ringa Forslins kl 06,45 och be om hjälp... Den dagen kom jag rikigt sent till jobbet men det var i alla fall en vacker morgon. De gånger jag verkligen cyklade till jobbet var fantastiskt bra träning! Ena gången hade jag sånn motvind att det var svårt att andas ut... Senast var det ljuvligt med  mycket trevligt middags stopp i Veberöd innan jag trampade hem de sista 3 milen.

Den 25 maj var det Gran Fondo , cykellopp som startar i Eslöv, jag skulle cykla 14 mil. Jag och Liselott startar tillsammans och det är bara en massa proffsiga cyklister med i detta loppet, eller det ser så ut i alla fall när man står i starten. Jag lyckas hålla samma takt som Liselott i 1,5 mil sedan släpper jag. Jag ligger själv i motvinden och det känns för jävligt. Jag kommer aldrig att orka.. Till sut kommer där ett gäng som jag kan haka på. Efter en stund börjar vi prata och sen börjar vi snacka och sen är jag kanske inte så uppmärksam på tävlingen längre. Så efter ett par mil så säger jag till min klunga, -Nu är det bara 4 mil kvar. Då svarar han -Nä det är bara en mil kvar. Skulle du cykla den långa? Då skulle du har fortsatt rakt fram för någon mil sedan... Det var bara att fortsätta i mål, 3 mil kortar en vad jag hade tänkt men det var ett fantastiskt vackert lopp med lite trafik och strålande solsken. Det kunde inte har varit bättre! Kanske lite mer nerförsbackar och mer medvind, men man kan inte få allt. 4 timmar tog det mig att ta mig runt de 11 milen.

1 juni Ringsjön runt på 12 mil, strålande solsken och en fantastsik klunga redan från början till nästan till slutet.. Patrik drog oss runt och Anna och jag försökt att hjälpa till. Emellan åt var vi nog över 15 personer i klungan. Det är så häftig känsla att ligga i klungan. Magiskt, hur mäktigt det är att samarbeta. Vilken fart det blir när man ligger tillsammans! (missförstå mig rätt). Sista milen lämnar jag och Patrik faktsikt klunga och trampar på rätt ordentligt. Känns rikigt skönt att ha den kraften kvar på slutet och även känna sig så fräsch när man kommer i mål. 12 mil på 4,20. Nu har jag rätt många mil i bena inför Vättern på 30 mil. Jag har som mål att ta mig runt på 10 timmar. Det ska bli spännade att se hur det känns att cykla i 10 timmar.

Maj-månad går som vanligt alldeles för fort. Efter träningslägret har det blivit mycket cyc kling inför Vättern den 15 juni kl 05,00. Jag har lyckats att cykla till jobbet 2 av 4 gånger. En gång var jag så trött att jag gick och la mig i igen. Vilken ångest efter det beslutet. Så det kommer jag aldrig göra om igen. Andra gången lyckades jag ta mig halvvägs upp på Stenberget sedan hoppade kedjan av. Jag försökte att laga den men istället så tramapde jag in kedjan ordentligt i drevet. Så det var bara att ringa Forslins kl 06,45 och be om hjälp... Den dagen kom jag rikigt sent till jobbet men det var i alla fall en vacker morgon. De gånger jag verkligen cyklade till jobbet var fantastiskt bra träning! Ena gången hade jag sånn motvind att det var svårt att andas ut... Senast var det ljuvligt med  mycket trevligt middags stopp i Veberöd innan jag trampade hem de sista 3 milen.

Den 25 maj var det Gran Fondo , cykellopp som startar i Eslöv, jag skulle cykla 14 mil. Jag och Liselott startar tillsammans och det är bara en massa proffsiga cyklister med i detta loppet, eller det ser så ut i alla fall när man står i starten. Jag lyckas hålla samma takt som Liselott i 1,5 mil sedan släpper jag. Jag ligger själv i motvinden och det känns för jävligt. Jag kommer aldrig att orka.. Till sut kommer där ett gäng som jag kan haka på. Efter en stund börjar vi prata och sen börjar vi snacka och sen är jag kanske inte så uppmärksam på tävlingen längre. Så efter ett par mil så säger jag till min klunga, -Nu är det bara 4 mil kvar. Då svarar han -Nä det är bara en mil kvar. Skulle du cykla den långa? Då skulle du har fortsatt rakt fram för någon mil sedan... Det var bara att fortsätta i mål, 3 mil kortar en vad jag hade tänkt men det var ett fantastiskt vackert lopp med lite trafik och strålande solsken. Det kunde inte har varit bättre! Kanske lite mer nerförsbackar och mer medvind, men man kan inte få allt. 4 timmar tog det mig att ta mig runt de 11 milen.

1 juni Ringsjön runt på 12 mil, strålande solsken och en fantastsik klunga redan från början till nästan till slutet.. Patrik drog oss runt och Anna och jag försökt att hjälpa till. Emellan åt var vi nog över 15 personer i klungan. Det är så häftig känsla att ligga i klungan. Magiskt, hur mäktigt det är att samarbeta. Vilken fart det blir när man ligger tillsammans! (missförstå mig rätt). Sista milen lämnar jag och Patrik faktsikt klunga och trampar på rätt ordentligt. Känns rikigt skönt att ha den kraften kvar på slutet och även känna sig så fräsch när man kommer i mål. 12 mil på 4,20. Nu har jag rätt många mil i bena inför Vättern på 30 mil. Jag har som mål att ta mig runt på 10 timmar. Det ska bli spännade att se hur det känns att cykla i 10 timmar.