Vårt äventyr i Etiopien!

Jag älskar att resa och att upptäcka. Men så fort jag börjar närma mig flygavgången så är det som min hjärna slutar att fungerar. Jag har nerver av stål. Allt kan rasa runt mig och jag är iskall. Men inte när jag kommer till att flyga. Det bottnar nog i min tidigare flygrädsla som har förstör många resor, men så här i efterhand är varje motgång ett sätt att utvecklas lite snabbare. Jag är inte rädd för att flyga utan att missa planet, glömt passet, bokat fel och allt som kan tänkas gå fel. Och detta gör mig tillfället helt opålitlig och hyper stressad. Nu mera lämnar jag över ansvaret till Klara som nu är vuxen. Men jag har problem att lämna över kontrollen! Hur jag än vänder på det så är jag super stressad och inte så rolig att ha med att göra.  Vi bytte plan i Bryssel och här hade jag en puls på 250. Vi hade en timme på oss att byta plan och checka in på nytt. När vi hoppar av i Bryssel går jag direkt och frågar var vi ska. Hon svarar – Gate B, it´s half an hours walk from here. Samtidigt säger Klara jag måste röka och det är  slutet på Gate A.  Kortslutning… Som gammal rökare förstår jag att hon måste röka men som superstressad resenär är jag helt förstörd över att behöva gå bort till gate A och vänta på att hon röker. Vi hann med planet och det var inga problem förutom att deras dator inte fungerade och jag hann få upp pulsen till 250 en gång till. Men Klara är mitt ankare och Cedrik också. De ser och hör när jag är på väg att stressa iväg och ber mig att lugna mig. När vi landade så var det typ kaos på flygplatsen. Först en lång kö till att köpa visum. Där två personer sitter i samma lucka en som skriver och en som tittar på. Och då mer jag skriver för hand! Denna kön tog ca 1 timme. Sen var det säkerhetskontroll med foto och fingeravtryck. Och sedan kom vi till slut till ankomsthallen för bagaget. Om du nu blundar och tänker dig hur det ser ut.  – Ja , precis så ser det ut. Bagagebanden är över fulla av väskor. Det går inte att läsa på monitorn vilka flyg det är som har kommit. Klara särskiljer sig från mängden, så det kommer fram en person till henne och pekar på ett bagageband och säger att där ska våra väskor komma. Klara är superblond och lång, vilket inte är någon annan på hela flygplatsen som är. Vi står där och tittar och tittar och tittar och tittar, sen går vi runt och tittar. Sen ställer vi oss och tittar och tittar. I detta kaos av väskor och människor förstår vi snabbt att  ”väskor har rätt lätt att försvinna”, man kan nog säga att det är förvånnade att så många ändå får tag i sina väskor. I och med att vi bytte plan och flygbolag så oddsen större att våra väskor skulle kunna försvinna.  Till slut måste jag berätta för mina barn att våra väskor har försvunnit och jag ska försöka hitta en lösning. – Min dator med hela mitt arbete finns i väskan. Jag åker inte härifrån förrän jag har fått min väska, säger Klara. Dags för ännu en kö… Efter en halvtimme är det vår tur att anmäla våra väskor försvunna. Och fick till svara att de antagligen skulle finnas där nästa dag, kanske. Det var inget kul att lämna flygplasten utan väskorna. Nästa problem. Nu hade vi varit på flygplasten väldigt länge och någon bil från vårt guesthouse fanns inte där för att möta upp oss. –Okej vi tar en taxi. Väl framme vid taxibilarna. Förklarade jag att vi skulle till Sheba Guesthouse. – Inga problem. Vilken adress? – Nä jag har ingen adress, sa jag. Okej sa taxichauffören, inga problem. Vilket telefonnummer har de?  - Nä jag har inget telefonnummer. Barnen tittar på mig och frågar – Har du verkligen inte adressen eller telefonnumret? Nä svara jag och känner kalla kårar längs ryggen. Men jag är ju lösningsfokuserad och tar upp min telefon för att surfa ut på nätet. Fuck, vi är i Afrika och jag kommer inte ut på nätet. Nu har snart vår taxichaufför satt igång alla taxichaufförer för att hitta någon som vet var Sheba Guesthouse ligger. Och ingen vet! Till slut lyckas jag bläddra i min telefon på tidigare besökta sidor och då poppar Shebas sida upp. Och vi sätter oss i bilen och tar oss till Sheba utan våra väskor.

Nu har vi rest hela natten och kommer fram lagom till frukosten. Vi äter och går in i vårt rum för att sova en stund. Vi vaknar och sticker ut och käkar.  Innan vi går och lägger oss diskuterar vi strategin för vår bagage och kläderna vi har på oss. Klara har naturligtvis varit förutseende och packat ner ett ombyte. Det ända som jag har är en borste och läppsyl! Jag bestämmer mig för att jag redan har sovit en natt med mina kläder så kommer det att bli jätte äckligt att ta på kläderna på morgonen så det är lika bra att sova en natt till med kläderna. Men det var nog ett bra beslut trots allt för det finns ingen värme i rummet. Svinkallat i rummet under natten. Efter frukosten så åker vi iväg för att handla kläder.

Vi tar taxi till en galleria, där vi får 10 systrar på en gång.  – Sister look look, Sister look look. De är vänliga och glad och lagom drivna. De backar när man säger nej.  Vi hittar hyfsat med kläder men storleken är så där. Så fort man frågar efter en större storlek så visar de att kläderna går att töja – Onesize, no problem. Jag köpte lite trosor som sedan visade sig skära in över allt. Man kunde verkligen se att jag hade ett par trosor på mig! Köpte ett par joggingbyxor i XL för det fanns bara i den storleken och med övertygelsen förklarade expediten att de skulle passa mig. Vi fick tag i lite kläder i alla fall och kunde hoppa in i duschen och ta på rena kläder. Sen är då duschen ett kapitel för sig. Skållhett eller svinkallt, tvära kast det gäller att vara beredd att hoppa ut ur duschen blixtsnabbt. Mycket vatten när det är helt omöjligt att duscha sen pyttelite vatten när vattnet är lagom. För oss med mycket hår får man lätt panik när man inte kan duscha ut schampot från håret. Men vi har lärt oss och hantera detta. Klaras hår blir dessutom grönt av vattnet, så hon avstår från att tvätta håret! Jag sköljer av håret och använder bara balsam.

Vi har nu fått vårt bagage och vi är lyckliga och tacksam. Staffan Westholm som har flyttat till Addis Abeba för ett halvt år sedan är min löparvän från Abbekås. Han har tagit hand om fyra lovande löpare som han tränar 6 dagar i veckan. Han är en otroligt inspirerande och lovande tränare som kan få andra människor att presterar mer än vad de trodde skulle vara möjligt. Det är en fröjd att löp-träna med Staffan, hans lugna, uppmuntrande och utmanande karaktär har en otrolig effekt på människor runt om kring honom. Staffan och hans en av hans lovande löperska, Rihanna, möter upp oss på vårt guesthouse. Vi beger oss ut i Addis med Rihanna i täten. Hon är typiskt etiopiskt kläd med långärmad klänning som går mer till ankeln och sandaler och en schal om håret, i färglada färger. Rihanna är tystlåten och bestämd. Hennes engelska är bra men inte perfekt, det saknas lite för att samtalet ska flyta helt obehindrat. Hon visar oss ett Addis vi inte skulle ha upplevt utan hennes hjälp. Vi hoppar på de små taxibussarna. Hemma får det plats 12 personer, i Addis får det plats 17 pers som mest när vi åker. Våra medpassagerare tittar underligt på oss, det är inte vanligt att vita turister åker med i dessa bussar. Inkilade bland den fasta befolkningen som tittar nyfiket på oss och vi tittar lika nyfiket tillbaka och ler. Mycket feelgood-känsla i bussen. Vi hoppar av och på bussarna efter hand som Rihanna tråcklar oss igenom Addis. Till slut hamnar vi på ett riktigt najs etiopiskt fik där Rihanna beställer etiopiskt kaffe och rikligt smarriga bakelser till oss. '

Hon är iskall och otroligt mogen för sina 19 år. Vi är alla djupt imponerad av henne. Hon förhandlar och skäller. Då vi är fyra vita personer så lyser det dollar om oss och priserna dubblas snabbt. Vi besöker en park där man får betala inträde för att gå in plus att man betalar extra för kameran… Det är inte dyrt, men som uber-effektiv svensk har jag svårt för ännu en betalprocess för kameran. Och skulle vi hårddragit det så är det ju inte numera en kamera utan en telefon. (En telefon som vi minst använder till att ringa med!?!!?) Barnen och jag var rörande överens om att höjdpunkten helt klart var att åka taxibussen med Rihanna!

Maten har under hela resan varit riktigt bra och det började på flyget ner till Addis där vi förvånat öppnade våra små låder och njöt av innehållet. Frukosten är fräsch och vällagad. Varje kväll måste vi fylla i vad vi vill ha till frukost och hur dags. Detta skrattar vi åt varje kväll och morgon. För vi får aldrig allt vad vi har beställt. Så när frukosten kommer (Och den är inte färdig vid den tidpunkten som vi har bestämt) så får barnen ta först och jag tar det som ingen vill ha eller orkar äta upp.  Vi är inte hemma och ska inte förvänta oss att det ska vara så heller. Vi anpassar oss och njuter av att det inte är likadant utan annorlunda.

Tid är ännu en utmaning för mig. Jag är van att passa tiden och att andra passar tiden. Jag förväntar mig att människor håller vad de lovar. Och detta är ännu en prövning. Inga tider passas. Engelskan används som en ursäkt. Härom dagen hade Staffan ordnat så vi kunde åka iväg på utflykt till Lake Lagobana. Vi skulle hämtas kl 05,00  för att hinna dit. Vi går upp och klär på oss och väntar på att bli hämtade. Vi väntar och väntar till slut är klockan 05,30 och uppenbarligen ingen som kommer och hämtar oss. Jag tar beslutet att vi går och lägger oss igen. Jag orkar inte forska i varför ingen kommer. Klockan 10,00 knackar det på dörren och jag har telefon. Ahman förklarar att han inte har fått medelandet förrän nu och kommer och hämtar oss om 40 minuter. Han kom efter en timme. Jag frågar om det är lönt att åka dit. Han tittar undrande på mig.  Jag svara det är väl ca 3 timmars körning dit? Nej det tar bara 1,5-2 timmar dit. Efter 2 timmar i bilen frågar jag hur långt det är kvar.   En timme cirka svara han då. När vi väl är framme har det tagit 4 timmar på dammiga och guppiga vägar. Detta är Afrika! Jag lovar att detta är riktigt bra träning för mitt tålamod. Det ryker ur öronen på mig. Ahman har bestämt sig för att detta är en av de bästa dagarna i hans liv och hans humör är på topp. Det är hans engelska också. Under de fyra timmarna lyckas vi avverka, inrikespolitiken, religion och löpning. Han är så nyfiken på oss och intervjuar oss alla.  Väl framme var det en vacker sjö omgiven av berg. Men skitigt på stranden och vattnet är inte glasklart…. En sunkig restaurang med taskig mat och väldigt ofräscht. Jag är smått gråtfärdig. När vi väl har beställt maten förklara jag att nu kommer vi vara tillbaka i Addis ca 22-23 ikväll och jag missar middagen med Staffan som jag verkligen hade sett framemot. De tittar oförstående på mig och undrar om jag är i direkt kontakt med gud för att kunna vara så förutseende. –DE TOG FYRA TIMMAR ATT KÖRA HIT!!!! Sa jag. – Nä så lång tid tog det inte, svara Ahman då. T.om Klara går då in och bekräftar att det tog fyra timmar att köra hit. – Det kommer gå fortare hem, svara Ahman. – Eller hur svara jag på svenska och suckar. Jag får heller inte maten som jag har beställt utan får äta av Ahmans mat. Och det är någon getgryta, där köttet är så segt att det skulle ta en halvtimme för att tugga färdigt. Jag tillägger att jag är rätt äckel-magad. Vi lyckas köra in en halvtimme.

Vi träffar Staffan och Rihanna vid tio-tiden och delar en pizza och diskuterar Etiopien. Jag är imponerad av hans tålamod och att han har lyckats ställa om till dessa nya förutsättningar och deras kultur. 

Dagarna rullar på och vi har en annorlunda semester där vi får lära känna en helt annan kultur. Med allt vad det innebär. De är alla djupt troende och ställer sig väldigt förvånande till att vi inte tror på gud. De är baptister, protestanter och muslimer, plus en massa andra religioner. Men det är roligt att se hur Addis växer. Det är en stad med fem miljoner invånare och i hela Etiopien bor det 80 miljoner. Jag skulle tippa på att 80% av befolkningen bor i plåtskjul och är riktigt fattiga. När vi kommer ser vi antagligen ut som dollarsedlar med ben. Vi kan vara deras biljett från taskiga framtidsutsikter. Moji var  vår guide under en dag i Addis och visade oss hela staden mer eller mindre lyckat men han var otroligt snälla och hjälpsam. Pratade med oss alla och charmade oss. Och erbjöd oss att köra oss dagen efter och tipsade om oss andra utflykter. Han lämnade oss på Sheraton för att bada och vill att vi skulle bestämma en tid då han kunde hämta oss. Vi bestämde kl 15,00 och vi stod där ute kl 15,00  i stekande sol utan vatten eller skugga. Efter 20 minuter hade han fortfarande inte kommit så vi tog en taxi tillbaka. Efter en timme dyker han upp på hotellet och vill ha betalt och förklara att han hade varit där. ELLER HUR?!?!?! Det går knappt att argumentera för deras engelska i dessa fall är högt begränsad. Och det slutar med att jag betalar för en taxiresa som jag inte har åkt. Djupt besviken att jag inte går igenom denna matchen vinnande utan fet lurad. Så irriterande.

Ahman är vår guide numer två som tar hand om oss och tar oss till Laken den ena dagen och lovar att han ska gott göra alla misstag. Vi meddelar att vi vill rida och gärna i bergen, ute i naturen. Inga problem det fixar jag säger Ahman. Jag hämtar er vid hotellet imorgon. Och det gjorde han.

Vi kör till ett skabbigt stall, som är fullt av smäckra arabhästar. Ahmna går in först och förhandlar om priset. När vi kommer vill de förhandla om priset och dubbla det. (Så är det hela tiden, vad man än köper så är det garanterat dyrare. Och jag kan väl köpa det, till viss del. Jag överlever denna dag och nästa utan några problem, så är inte deras verklighet.  Men jag gillar inte att behöva betala mer än andra. Klara läxar upp mig – Mamma det handlar om 15 kr, det kan du klara dig utan. Ja, det kan jag. Men jag gillar inte att göra dåliga affärer oavsett summan. Jag gillar inte att bli lurad. Så är det i min kultur. Och här krockar vi bigtime). Ahman står på sig och detta gör att Klara och jag går runt i stallet och klappar hästarna. Det tar tid att förhandla och spela spelet. Jag har svårt för det. Och det tar sån tid.

Till slut kommer vi iväg, på otroligt fina hästar. De frågar om vi har ridit innan? Försiktigt svara jag att vi har ridit en del  innan. Han släpper hästen och förklarar för guiden att det är bara att köra på. Vi rider utan utrustning, utan hjälm och utan skor med klack! Han leder oss ut i trafiken och jag får lugna mig med att dessa hästar är van vid att vara i denna miljö. Vilken mamma jag är som kastar oss ut i detta äventyr utan hjälm.

Vi rider genom en stadsdel och sen är vi upp på berget och ute i naturen. Lugna och pigga hästar som bär oss genom terräng som jag aldrig trodde en häst kunde ta sig igenom. Vi travar och galopperar upp för berget. När vi väl är upp är vi 3200 meter över havet och en fantstiks utsikt över nästan hela Addis. Addis är enormt så det går nog inte att hitta en punkt där man kan blicka över hela denna enorma huvudstad som till mesta dels består av plåtskjul. Vi är ute 2 timmar och det är klart den bästa upplevelsen.  Nere i byn börjar min häst att trippa runder och stegar sig. Lite jobbigt men jag lyckas manöverera hästen och vi tar oss framåt utan att det har skett någon olycka. Det hade gjort ont att trilla av utan hjälm på asfalten med all trafik och alla människor som tittar på mig. Ahmans häst har under tiden stuckit iväg hem med honom på ryggen. Guiden frågar om jag är okej och försöker förklara att vi måste rida ifatt Ahman. Det slutar med att vi galopperar genom stadsdelen. Helt normalt i Afrika men otänkbart att gör hemma. Bästa sätt att uppleva eller upptäcka måste vara på en hästrygg. Ljuvligt och livsfarligt.

Ahman och jag skulle sen göra upp våra finanser och vi hade uppenbarligen två sett att se på våra två dagar tillsammans. Ahman är en av Staffans lovande löpare. Och Staffan hade väl frågat Ahman om han kunde tänka sig att köra oss till sjön. Och att hyra en chaufför till sjön skulle kosta 70 dollar och den summan ville jag gärna få ner. Det hela slutar att jag betalar Ahman 160 dollar för två dagar plus mat och inträde. Och då ringer han dagen efter och säger att han kommer över för han har bara fått betala för en dag. Dagen innan frågar jag honom dels i telefonen om 160 dollar var korrekt och när jag ger honom pengarna frågar jag om det är okej och får ett jakande svar av honom. Och sen kommer han då uppenbarligen på att han nog kan krama ur oss lite mer dollar. Jag blir galen. Jag hänvisar till Staffan, så vi får se hur det hela kommer att sluta. Men summakardemumma, det är trist och oerhört ledsamt att bli lurad. Hans vänskap till oss var inte äkta utan han hade en egen agenda som gjorde att han tjänade pengar på att var vår vän. Han frågade oss vad vi ville göra och i hans värld var det en införsäljning och vi trodde att det var vänskaplig gest. Men vi har två helt olika perspektiv. Han vill överleva och vi kan vara hans biljetter till en annan framtid. Och vi vill bara ha roligt och trevligt. Det är två olika kulturer som krockar.

Infrastrukturen är helt annorlunda och gör att jag är väldigt tacksam över mitt land. Vägarna är under all kritik även inne i Addis. Vatten kommer och går, och det gör elen och internet uppkopplingen också. Inga större problem men hade man haft någon som saknade en där hemma så hade 48-timmars-internet-tystnad kanske gjort någon orolig. Så på en skala så är det internet uppkopplingen som har stört mig mest. Vi betalar 16 dollar för att ha internet på vårt rum och än så länge har tre dagar varit utan uppkopplingen men som sagt det är inget man får ersättning för, för det är ingen som kan hjälpa att det inte finns internet. Och deras engelska gör det formligen omöjligt att diskuterar det orimliga i att betala för något man inte har fått.

Vi har lärt oss mycket och framför allt så har vi diskuterat pengar och pengars värde. Och varför jag blir så oerhört provocerad av att bli lurad, när det kanske inte handlar om så mycket pengar.  Varför man som Ahman är beredd att skita ner sig för en tusenlapp? Och saboterar en vänskap som han kanske skulle ha en väldig nytta av i framtiden. Men som sagt vi är från två olika kulturer med helt olika perspektiv på tillvaron. På samma spelplan men med olika regler.  Vi har alla upplevt saker och lärt oss mycket som vi inte skulle gjort på en charter-resa. Vi åker hem med en annan ryggsäck packad med nya erfarenheter och lärdomar som jag inte skulle vilja vara utan.

Shopping i Addis, där vi utgör en attraktion i sig!!!

Rikitigt gott kaffe, det rostas och mals enligt konstens alla regler. En höjd punkt även för en tedrickare!

Fantasikt resort som vi besökte en av dagaran och red i vild galopp inne på området. Utan hjälm. Klara förklarade att vi hade ridit hela vårt liv och vi fick också rida därefter....           

Ljuvlig lördagsmorgon där jag fick springa med Staffans grupp. Grym stäming på hela idrottsanläggningen.                

 

Göran Friman

14 januari 2014 20:14

Härlig läsning. Tålamod är en dygd , intalar jag mig. Själv hatar jag om bussen är 5 sekunder försenad eller om det saknas ett saltkorn på ett kokt ägg... dock har jag alltid ombyte + väsentligheter i ryggan.

Paula Börje Vendel

14 januari 2014 22:07

Du är en mycket klok man! Jag lär mig hela tiden. Och det är ju ett gott tecken!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    - Varför är du vegan? Den frågan får jag ofta och en del tror sig veta varför. På min Facebook-sida delas det gärna animaliska skämt om veganer och jag blir taggad i inlägg som arga bönder har gjort. Så nu vill jag berätta varför jag är ...

Gå in i väggen och sen då?     Motgångar och hinder är en välsignelse. Så kan jag säga efteråt men inte när jag är mitt i alltihop. Då känndes det mörkt, tungt och oövervinnligt. Men varje motgång är en lärdom. Dina motgångar är aldrig större ...

2014 är slut och 2015 har precis börjat. En liten tillbaka blick på 2014, både träningsmässigt och personligt: Januari: Börjar året med att besöka Etiopien och Staffan. En omtumlande resa. Vi är tacksamma över vårt liv och de förutsättningar som vi...

  Detta inlägg började jag att skriva i augusti. Och nu är jag äntligen färdig.... Det blev inte Marstrand Ultra Swimrun, tävlingen ställdes in. Vältränad i onödan!   Så jag ställd snabbt om och började att cykelträna för att kunna göra en halviron...

Snart är det dags för årets utmaning, Marstrand Openwater - Swimrun Ultra, 52 km löpning och 6 km simning. Min plan vara att ha ett lugnt år efter min Ironmandebut. Och när jag anmälde mig så kändes det inte så långt men nu undrar jag hur jag tänkte?...