Gnällig har jag varit över min löpning. Otålig. Less på löpning. Långsam som en snigell. Väldigt tveksam om det verkligen var detta jag skulle träna. Under en rätt lång tid pressade jag fram varje löp-pass. Det tog lång tid innan jag kom ut och sprang, en lång övertalning att inte ge upp innan jag har testat ordentligt. Med hjälp av min nya PT, Patrik har jag förflyttat mig från min bekvämlighetzon och det har varit skit jobbigt men det har också gett resultat. Patriks pass har varit väldigt utmannade, 2 stycken "spring-så-fort-du-kan" 5 km och 10 km, intervaller (såklart) och ett långpass på 2 mil. 5 km och 10 km har varit och är nog de värsta passen. Det gör ont och det är bara att bestämma sig att jag ska ta mig i mål oavsett hur ont och oskönt det är. Härrom veckan körde Patrik ett högintensiv pass med mig i 45 minuter. Mina magmuskler skrek av smärta och lårmusklerna vibbrerade av överansträning. Men det är så skönt att ändå att bara pressa kroppen det där extra.  

Och ni fattar... När PAtrik säger till då lyder jag...!

Men nu har det äntligen hänt eller rättar sagt nu händer något. Efter en lång förkyling som inte ville släppa så gjorde jag min första mil på 1,01. Detta vara vecka 16, ingen rolig tid. Tiderna har förbättrats under 1,5 månad. Och jag är så glad och det känns så kul att springa igen. I onsdags var det dags för den snabba milen. För att kunna pressa mig ännu mer så gjorde jag mitt pass med min träningskompis.

Med hjälp av min träningskompis sprang jag in på 53,40 på milen (vecka 22). De första 5 km gick strålande men lite sakta. Vid 7 km började det att bli jobbigt och hade jag  inte hade haft någon som puschade på mig så hade jag lagt mig i gräset och tittat på himlen. Flera gånger under de sista 3 km undrade jag varför jag plågar mig på detta viset. Men när klockan stoppar på 53,40 är det fan bättre än sex. Iiiiieeee, hårt arbete lönar sig!

Baksidan... Min höft gör ont och det är rikigt störigt. Jag har vilat sedan i onsdags men kan inte påstå att det blir bättre. Och mitt humör blir inte direkt till det bättre heller. Varför kan jag inte vila och njuta av det? Ångest över att inte få röra mig. Det är ett gift men det är ett bra gift. Någon last måste jag ju ha... ;) Vila är ett vapen,  har någon visst sagt!

Var rädda om er och njut av varje dag. Lots of love