Del 2 av 2 är avklarad. Söndagen den 5/8 gjorde jag AXA triathlon i Malmö på 2h och 56 minuter, olympiskdistans. (1500 meter simning, 4 mil cykling och 1 mil löpning). Lagom nervös inför starten, sjukt jobbigt är det att stå och vänta på startsignalen. Det är helt klart min svagaste punkt, simningen. Jag fegar. Men jag hade bestämt mig att jag skulle prova att simma med i början för att se hur det känns. Då alla starat på en gång så är det väldigt tufft i början, folk simmar på en, de sparkas och det går knappt att se någonting. Detta momentet är inte till trialeternas fördel. Sjukt otrevliga är de. Men jag höll ut till första bojen sen tyckte jag inte det var ett dugg mysigt att ligga och trängas. Och då börjar jag bröstsimma.. och det gör jag hur länge som helst och blir omsimmad av alla. Jag hade lånat Annas sim-våtdräkt och jag märker att detta är ingen dräkt att bröstsimma i men jag fortsätter i alla fall. Här undrar jag var min tävlingsinstikt tar vägen. Efter tag börjar jag i alla fall frisimma och det går ju rikigt bra. Helt övertygad om att jag är bland de sista kommer jag upp ur vattnet. Sedan kommer momentet som jag är sjukt snabb och bra på; klä av mig. Jag kommer iväg snabbt på cyklen. Och jag rör mig framåt i hyfsad fart och håller min ställning. Och sen händer det...jag missar vändpunkten och cyklar rakt fram. Vad f-n tänkte jag på. Helt otroligt att jag inte fattade att jag skulle vända.  När jag väl är på banan igen känns det ju sådär kul. Otroligt lätt cyklad banan, inga backar och bara medvind. Bytet cykling till löpning gick bra, jag är som bäst i växlingsområdet! Jag springer i fatt Karolina som rör sig långsamt framåt med tunga tunga steg, jag kan inte bara springa förbi. Jag sätter min hand i hennes svank och hjälper henne framåt. Har ni inte testat detta innan är det väldigt kraftfullt för den som inte orkar att springa. Jag håller henne sällskap fram till varv 3 vilket är det tuffaste varvet. Det känns skönt att hjälpa. Varv 4 göra jag på rekordtid och har massor med kraft kvar. Springer om många på slutet och i målfållan kan jag inte låt bli att springa om en danska som försöker att försvara sin plats men hon har inte en chans. Lite snopet att jag cyklar fel och att jag dessutom väljer att feg-springa. Jag har alltid så dåligt självförtroende gällande simningen, vilket jag nog inte behöver ha, tiden visade sig att den var rätt bra. Men jag är nöjd med detta årets två triathlon tävlingar och ser fram emot nästa års utmaningar.

Nu blir det back-träning inför Lidnigöloppet i slutet av september. Och sedan är det Bromölla maraton. Lite annorlunda att jag först gör en halv iron man och sedan mitt första marathon. Jag har faktiskt inte sprungit längre än 1,2 mil förrän detta året.

På söndag är det dags för AXA triathlon Malmö med start kl 9,20. Förra veckan var jag rätt nöjd med att jag bara skulle göra en "olympisk"-distans. (1500 meter simning, 4 mil cykling, 1 mil löpning). Så förra veckan kändes det inte som jag skulle behöva träna så mycket.. Oj vad jag ångra mig nu. Simningen är min svagaste punkt och jag stör mig på att jag inte har "brutit igenom". Varför blir det inte skönt och behagligt att frisimma? (Antagligen beror det på att jag inte har lagt tillräckligt med tränings-timmar, svårare än så är det inte). Och det är ju som sagt ingen idé att försöka göra något åt träningen nu mer än att våndas. Och därmed har jag inte följt min PTs träningsschema heller utan helt enkelt bara kört på med vad jag har varit sugen på och skippat intervaller-träningen. Oj oj vad jag kommer att ångra detta. Högmod är en synd!

Sedan vi gjorde en halv Ironman i Sövde för snart 3 veckor sedan har vi tjejer börjat att prata om att göra en hel i Kalmar nästa år. Jag googlade på "träning Ironman" och hittade Coltings träningsupplägg. (orkar man inte läsa kan man titta på bilderna, www.colting.se) Jag hade ju inte riktigt tid att läsa hela träningsupplägget eller jag valde att läsa det som passade mig.. "November till april: nu ska du kunna crawla 200 meter i ett sträck" och där kände jag direkt - Jag kommer att klara en hel ironman nästa år. Jag kan redan nu simma 400 meter efter 6 månaders träning. Och sen har det bara fortsatt. Lokaltidningen som har nyhetstork kontaktade mig gällande min bedrift att göra en halv Ironman trots att jag är medelålders och halvfet. Och jag gjorde det igen. -Kan du tänka dig att göra en hel Ironman? Och då svarade jag: Ja.

Denna vecka då jag ska tävla passar jag gärna på att boosta mitt självförtroende med, - Klart du kommer att klara det men risken är stor att du ligger sist. Och i den vevan är det lätta att svära sig blodig över att jag bara kan komma på tanken att jag ska göra en hel Ironman nästa år.

Denna veckan fortsätter i eländets tecken, radiointervju på fredag mellan 7,30-9,00 i radio Malmöhus där jag kommer att intervjuas om bedriften att jag klarade en halv och att jag har som ambition att klara en hel nästa år. Och detta emellan OS-sändningarna.  Är nu djupt orolig för att de tror att jag kan något om sport. Jag försöker bara att utöva sport.

Helgens höjdpunkt, 2 mil löpning längs Löderups strandbad och Borrby strand, tungt och ljuvligt! När vi har sprungit 1,7 går det inte att låta bli. Av med kläderan och simma! Inte så mysigt att ta på sig svettiga träningskläder på en blöt kropp men ibland måste man bara låta bli att vara efterklok.