Många tips inför Vasaloppet har jag fått, inte så värst många positiva, ändå valde jag att åka. Jag har ungefär 20 mil längdskidor i benen innan starten i måndags. Så jag var rätt orolig.

När vi körde förbi starten efter vår semester vecka i Sälen sa Anna - Du ser den branta backen?. - Mmm den ser jag, sa jag. - Den fortsätter så i 1 mil, den tar aldrig slut. Jag var helt slut när jag väl kom upp och planade det ut lite men var ändå uppför i 3 mil till. Sen blir det bättre sista hälften av Vasaloppet. Men det kommer att göra ont och vara jätte jobbigt, peppade Anna mig med. Shit va jobbigt tänkte jag, om super-Anna tycker det är jobbigt kommer det vara sju resor värre för mig. Å nej vad har jag gett mig in på. Detta var rätt så vanliga kommentarer från dem som har åkt. - Kallt, mörkt och jävligt var det någon som sa. -Sista milen är riktigt trevlig. (kul att se fram emot det efter 8 mil).

Så när jag steg upp kl 04,00 i Mora för att ta bussen till starten, då var jag inte förväntansfull utan skit-rädd. Men det var rätt skönt att sitta en timme på bussen och fundera på upplägget. Vid 07,35 så går jag över startlinjen och det är lagom med folk i spåret. Solen är på väg upp, minus 12 grader, vindstilla och spåren är perfekta. Efter 200 meter börjar stigningen. Och jag tänker - titta bara på skidspetsarna tills det blir plant och det kommer dröja länge. 2 km upp- check, 4 km upp - check och 6 km upp - check, det blir plant... men vad är detta. Jag har inte börjat att gråta, inga stavar som har gått i sönder, ingen som har trillat på mig, ingen som har knuffat mig och jag har kraft kvar. I 3 mil åker jag och väntar på att det ska bli för jävligt. Men det är bara helt underbart. Solen skiner, spåren är fantastiska, total tystnad och vindstilla, man hör bara skidorna som glider fram och stavarna som sätts i. Det känns nästan som jag har kommit på hur man gör för att åka längdskidor. Lite långt mellan depåerna, jag är väldigt törstig när jag kommer fram till depåerna som ligger med 1,2 mils mellanrum. Kläderna funkar väldigt bra. Tackar mina sponsorer för mina kläder (www.connectmarketing.se). Vid två tillfällen var spåren helt uppkörda men annars var det perfekt. Jag vågade inte titta upp utan blicken var fäst 3-4 meter framför mig. Jag väntade på de hemska uppförsbackarna och den fruktansvärda nedförsbacken i 9 mil. I mitten av 4,5 mil känns det att det är långt kvar men jag försöker att fokusera på att ta mig en mil i taget. Nu är jag inte tveksam inför nedförsbackarna, jag vill inte missa en ända gratis meter jag kan få. Jag trillar en gång och det är för att en tjej framför mig håller på att trilla. Sista milen ser jag fram emot, men det känns som att det inte går framåt, har man tillrygga lagt 8 mil så borde den sista milen gå jätte fort tycker jag men så var det inte. Tungt som sören och jag får använda mitt mantra för att lyckas ta mig framåt. Härlig känsla när man kommer in i Mora, publiken applåderar och jag gör en spurt i mål, tänk att det fanns pulver kvar. 10 timmar och 10 minuter tar det för mig att tillrygga lägga 9 mil. Jag är nöjd med min tid och jag kommer att göra om det. Och härligt med en liten hejarklacka som tog emot mig när jag gick i mål.

Mina tider var hyfsat stabila och jag kände mig jämn stark, såklart var jag ju trött i mitten av loppet och slutet men med tanke på mina tider så märktes inte det nämnvärt. Jag fick ont i ljumskarna efter en timme, sen fortsatt det med att fylla på, ont i ryggen, armarna, axlarna och händer, men det gör ju inte så ont som att födda barn...

Nu har jag haft 2 lyx-dagar med bara vila och mat, det känns som jag aldrig blir mätt. På fredag blir det företagsstafetten med BEST WESTERN Syd, jag kör den första sträckan som är ”2,4 mil uppförsbacke” vi får ser hur kroppen reagerar på det.

I lördags åkte vi längdskidor. Jag var inte speciellt sugen och det var töväder, men vi åkte till Skåne Tranås (http://www.skidspar.se/skane/tomelilla/skane-tranas). Trots att det inte fanns någon snö hemma, så fanns det tillräckligt för att åka där. Något av det bästa med Skåne-Tranås är att Lisen ställer fram blåbärsoppa och bullar till självkostnadspris, förutom att de ser till att det finns bra spår så finns det även längdskidor till uthyrning och en vallabod. Och som inte det skulle vara tillräckligt är hela familjen behjälplig med allt så att det känns extra trevligt och välkomnande. Sonen fungerar som PT och Lisen passade på att berätta att på söndagen så var det DM i längdskidor i Skepparslöv, perfekt genomkörare inför Vasan. 5 mil.... ja det tog ju inte lång tid att bestämma sig, att det var det man skulle göra på söndagen. Vi körde lite mer än en mil och det känns "sådär", det går inte fort men det går framåt. Sen var det bara att boka om hela söndagen och gå och lägga sig tidigt inför söndagen.

Min andra skidtävling; DM i Skepparslöv. Och jag vallar mina skidor för andra gången. Lite rädd är jag ju att jag vallar fel. Men detta är det bästa med motionärer vi har alla varit där - nybörjare, och alla vet hur det känns. Otroligt hjälpsama är alla dessa motionärer. Så det är bara att fråga första bästa - Vilken valla ska man ha? - Vilken valla har du? - Tror du att detta är rätt? Och sen pratar man som man känner varandra. Tänk om det kunde vara så här naturligt i alla samanhang! Tex på nattklubben – shit va trevligt det skulle vara.

I vasa-loppsklassen var vi 17 stycken som ställde upp och totalt 60 personer var med och tävlade. Jag och Patrik höll varandra sällskap i 5 mil och gled in på delad 17:de plats. Tävlingen var på 5-km-banan, så 10 varv. Jag ställde in mig på att göra 3 mil, rent mentalt kändes det rimligt att köra 6 varv istället för 10 varv. Första milen gick på 55 minuter, rekordtid för mig! När vi har kommit till hälften känns det helt ok,  i alla fall så är jag så pass fräsch att jag måste fortsätta. Varv 6, 7, 8 är mentalt riktigt jobbiga, här blir det mycket mentalträning och mantra. Hade Patrik valt att köra om mig här hade jag inte fortsatt. Så en eloge till att Patrik var så mycket gentleman att han inte körde om mig, eller så hade han så pass bra utsikt att det inte kändes motiverat att köra om. 5 timmar och 28 minuter tog det att avverka 5 mil.

Det positiva är att jag inte hade skav, inte ont så jag grät utan kunde ta mig hem. Väl hemma rör jag mig i ultrarapid. Jag är så trött. Att laga mat tar en hel evighet. Jag äter fast jag inte är hungrig och drar slutsatsen av att jag har ätit för lite. Tvingar i mig en stor portion glass. Stapplar mig ut i bilen för jag har en massage-tid att passa. Det gör ont när Massage-Margareta går igång. Framsidan av låren är lite som tortyr och när hon masserar svanken skriker jag. Men lite skönt var det också såklart. Sedan hämtar jag barnen i Malmö och sen hem igen. Detta kändes som en evighet innan jag äntligen fick lägga mig i sängen. Man skulle ju kunna tro att jag nu skulle kunna sova som en stock.... nepp. Det ont i kroppen varje gång som jag vänder mig i sängen. Jag har ju gjort mer än hälften av 9 mil, så på måndag ska jag nog ta mig i mål. Och jag tror att det är någon som kan förlora ett vad!

Tröttheten har blivit lite bättre sedan jag började med EEA, aminosyror (protein). Jag fick rekommendationer att antigen prova BCAA eller EAA men efter ha forskat lite på nätet så känns det som ett bra val med EEA. Och sen har jag plusat på med extra kalcium i form av WNC som man tar innan man somnar. Och jag sover som en stock sedan jag började med dem. (http://www.budo-fitness.cc/os2/index.php?cPath=20) . Jag försöker att vara noga med kosten, äta 5 gånger om dagen. Men det är tortyr att inte äta kakor och annat sött. Så det brukar bli lite varannan dag med kakor.  Djupt tacksam för alla de som har hjälpt mig med mina styrketräningspass. Kul att få träna med systersonen. Och vilken kunskap, djupt imponerad och suger åt mig av all hans kunskap. När jag tränar, så tränar jag på ungefär 70% av min kapacitet, alltså, jag tröttar ut mig lagom och har inte någon träningsverk! Men när man kör styrketräning så maxar man varje övning tills musklerna skakar. Vilket gör att jag har haft träningsverk i 3 dagar där jag ibland inte har kunnat lyfta pennan från skrivbordet! Men nu har du ju blivit lite muskler som jag hoppas att jag får användning av på måndag.

Två trevliga tidningsartiklar om mig och mina fina träningskompisar.

http://ystad.lokaltidningen.se/en-jarnkvinna-med-mal-i-sikte-/20130212/artikler/702069685/1846

http://www.ystadsallehanda.se/skurup/article1814863/Jarnhard-traning-infor-tufft-lopp.html?fb_action_ids=10151262768472124&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Ha en fortsatt underbar vecka. På söndag blir det tåget till Mora, längtar : )               

Lördagmorgon, - Sära på bena och böj dig framåt, PUTA INTE MED RUMPAN skriker min skidtränare på mig. Längdskidor säger jag bara. OMG att det ska vara så svårt att få till det. Jag vill också åka sådär snyggt och snabbt. Det är lördagförmiddag och första passet av fyra har startat. Min tränare vill att jag ska visa hur jag åker, så jag anstränger mig att åka riktigt snyggt och snabbt. Jag vänder tillbaka och avfyrar ett leende. Här väntar jag på att få beröm... - Herre gud! Är du säker på att det är lämpligt att du åker Vasaloppet, jag skulle nog rekommendera dig att åka tjejvasan istället. Hur många gånger har du stått på längdskidor? Är det någon som har berättat för dig hur man gör? Mitt leende blekande snabbt bort och jag var tillbaka på i verkligheten. Fan också, jag måste klara Vasaloppet. Han fortsätter vidare - Det är ingen idé att vi kör något långt, du måste lära dig hur man gör först. Vi kör några övningar som du får träna här på det plana-spåret.

I en timme tränar jag på att, sära på bena, böja mig framåt, inte puta med rumpan, sätt i staven ORDENTLIGT. Oj vad det är mycket att tänka på och korrdinera. Stav-nedsättningen är jobbigast, där känner jag att det momentet har jag faktiskt inte gjort ordentligt överhuvudtaget. Axlar och armar får jobba ordentligt. Jag, barnen och några andra nybörjare håller varandra sällskap på det plana! Men jag trillade i alla fall inte. Andra träningspasset, får jag äntligen ge mig ut i spåret. Min tränare fortsätter att kommentera alla fel jag gör hela tiden. Det blir 1,5 mil och jag är mör i kroppen och tycker själv att det har gått bra och att det nog har hänt något i alla fall. Söndag morgon kroppen är lite mosig men det känns fantastiskt att få lov att be sig ut i spåret... trodde jag. - Det är bättre att du stannar här på det plana och tränar en timme utan stavar och en timme med! Fram och tillbaka åker jag, hundra gånger. Sen åker jag en runda i spåret utan stavar, börjar så smått fatta det där med glid och fäste under skidorna. Efter mina övningar åker jag framför min tränare och han har problem att hänga med. (eller så inbillar jag mig, ha ha) Och efter tredje passet får jag äntligen beröm. - Nu börjar du att fatta hur man ska åka men jag slår vad om att du kommer att bryta loppet.

Jag säger bara ni Norrlänningar vet inte vad vi Skåningar går för! Om jag så kryper i mål så kommer jag inte att bryta. Jag förväntar mig blod, svett och tårar, den 25 februari i 12,5 timmar.

Sjukt imponerad av Ulricehamn. Spåren var helt fantastiska med konstsnö och i anslutning fanns det vallabod och omklädningsrum. Lite längre bort fanns det en slalombacke och nere i byn ett nybyggt kallbadhus vid sjön. Lite långt men det är nog närmste längdspåren som jag kunde hitta.

21 dagar kvar tills det är dags för Öppet spår - Vasaloppet - 9 mil. Det måste komma mer snö så att jag hinner träna lite till. Det blir löpning och styrketräning under de närmaste veckorna. Och jag har köpt mitt första proteinpulver, måste testa. Jag har haft svårt att få tillbaka styrkan och energin i kroppen efter mina långlopp i höstas. Och hoppas att detta kan vara en lösning på mitt problem. Skulle ju behöva en hel del extra energi inför Vasan.

Längtar till Sövde-träningarna