Många tips inför Vasaloppet har jag fått, inte så värst många positiva, ändå valde jag att åka. Jag har ungefär 20 mil längdskidor i benen innan starten i måndags. Så jag var rätt orolig.

När vi körde förbi starten efter vår semester vecka i Sälen sa Anna - Du ser den branta backen?. - Mmm den ser jag, sa jag. - Den fortsätter så i 1 mil, den tar aldrig slut. Jag var helt slut när jag väl kom upp och planade det ut lite men var ändå uppför i 3 mil till. Sen blir det bättre sista hälften av Vasaloppet. Men det kommer att göra ont och vara jätte jobbigt, peppade Anna mig med. Shit va jobbigt tänkte jag, om super-Anna tycker det är jobbigt kommer det vara sju resor värre för mig. Å nej vad har jag gett mig in på. Detta var rätt så vanliga kommentarer från dem som har åkt. - Kallt, mörkt och jävligt var det någon som sa. -Sista milen är riktigt trevlig. (kul att se fram emot det efter 8 mil).

Så när jag steg upp kl 04,00 i Mora för att ta bussen till starten, då var jag inte förväntansfull utan skit-rädd. Men det var rätt skönt att sitta en timme på bussen och fundera på upplägget. Vid 07,35 så går jag över startlinjen och det är lagom med folk i spåret. Solen är på väg upp, minus 12 grader, vindstilla och spåren är perfekta. Efter 200 meter börjar stigningen. Och jag tänker - titta bara på skidspetsarna tills det blir plant och det kommer dröja länge. 2 km upp- check, 4 km upp - check och 6 km upp - check, det blir plant... men vad är detta. Jag har inte börjat att gråta, inga stavar som har gått i sönder, ingen som har trillat på mig, ingen som har knuffat mig och jag har kraft kvar. I 3 mil åker jag och väntar på att det ska bli för jävligt. Men det är bara helt underbart. Solen skiner, spåren är fantastiska, total tystnad och vindstilla, man hör bara skidorna som glider fram och stavarna som sätts i. Det känns nästan som jag har kommit på hur man gör för att åka längdskidor. Lite långt mellan depåerna, jag är väldigt törstig när jag kommer fram till depåerna som ligger med 1,2 mils mellanrum. Kläderna funkar väldigt bra. Tackar mina sponsorer för mina kläder (www.connectmarketing.se). Vid två tillfällen var spåren helt uppkörda men annars var det perfekt. Jag vågade inte titta upp utan blicken var fäst 3-4 meter framför mig. Jag väntade på de hemska uppförsbackarna och den fruktansvärda nedförsbacken i 9 mil. I mitten av 4,5 mil känns det att det är långt kvar men jag försöker att fokusera på att ta mig en mil i taget. Nu är jag inte tveksam inför nedförsbackarna, jag vill inte missa en ända gratis meter jag kan få. Jag trillar en gång och det är för att en tjej framför mig håller på att trilla. Sista milen ser jag fram emot, men det känns som att det inte går framåt, har man tillrygga lagt 8 mil så borde den sista milen gå jätte fort tycker jag men så var det inte. Tungt som sören och jag får använda mitt mantra för att lyckas ta mig framåt. Härlig känsla när man kommer in i Mora, publiken applåderar och jag gör en spurt i mål, tänk att det fanns pulver kvar. 10 timmar och 10 minuter tar det för mig att tillrygga lägga 9 mil. Jag är nöjd med min tid och jag kommer att göra om det. Och härligt med en liten hejarklacka som tog emot mig när jag gick i mål.

Mina tider var hyfsat stabila och jag kände mig jämn stark, såklart var jag ju trött i mitten av loppet och slutet men med tanke på mina tider så märktes inte det nämnvärt. Jag fick ont i ljumskarna efter en timme, sen fortsatt det med att fylla på, ont i ryggen, armarna, axlarna och händer, men det gör ju inte så ont som att födda barn...

Nu har jag haft 2 lyx-dagar med bara vila och mat, det känns som jag aldrig blir mätt. På fredag blir det företagsstafetten med BEST WESTERN Syd, jag kör den första sträckan som är ”2,4 mil uppförsbacke” vi får ser hur kroppen reagerar på det.