Tränar inte så mycket om man jämför med våren och sommaren men håller igång. Har precis avslutat en veckans vila, för att jag helt enkelt inte orkar. Jag har provat pingis, och har blivit utmanad på match den 14/12 på jobbet.

Sanslöst roligt hade jag men kan väl inte påstå att jag blev svettig men jag fick koncentrera mig ordentligt.

Innebandy på måndagar har blivit en rutin som också är jätte kul. Men totalt livsfarligt, jag går därifrån med sträckningar i bena och fullt med blåmärken på benen efter bollen.  Förra gången fick jag en armbåge på käken men inget brutit. Än så länge har jag inte fått tänderna utslagna och ingen som har dragit klubban över mina smalben. Men ju fler gånger jag är där ju tuffare blir det och motståndarena vågar tackla på. Ja den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag klagar inte men jag är beredd.

Sen har jag börjat med Bikram Yoga. Yoga som utförs i 40-gradig värme. Jag har gjort detta tidigare men det var minst ett års sedan. Detta är så nära döden man kan komma. Det är lika jävligt varje gång. Jag är väldigt känslig mot värme. Så att bara gå in i det rummet och veta att jag måste stanna där i minst 90 minuter innan jag kommer ut gör att paniken kommer krypande. Men av någon anledning är det jag. Jag dras mot saker som är omöjliga och emot min natur. Det blir nog liksom en dubbel vinst, oavsett hur, så lyckades jag att vara där och tar mig igenom passet. Bara det är ju bedrift. Det börjar med andningsövning och detta är rätt okej men sista övning är jobbig fast man jag bara står rakt upp och ner och andas. Nästa serie är olika stående positioner med stretch och styrka. Här tappar jag mig rätt snabb. Helt plötsligt så får jag inget syre till hjärnan och känner att jag kommer att svimma om en minut. OCH DÅ STÅR JAG BARA UPP! Sätter mig på golvet andas och svettas i kopiösa mängder. Tittar på alla andra som utför poserna och förundras över att det bara är jag som har brist på syre, det borde vara fler som märker att det inte finns tillräckligt med syre till alla. Jag sitter lite på golvet. Reser mig och utmanar mig att göra posen. Det går en liten stund sen kommer yrseln igen. Sitter och lider. Reser mig igen och försöker. Varje gång lite längre än förra gången. Men förundras över att jag inte kan mer. Så här fortsätter det hela den serien med stående positioner. Jag håller på dö under en lång tid. Sen är det en serie med rörelser som man liggande eller stående på knä. Här håller jag inte på att dö men det är sjukt jobbigt. Någon position gör att jag nästan håller på att kräkas och att det kommer ut genom öronen. Men jag varken kräks, svimmar eller dör fast jag tror det varje gång. Jag svettas en massa och det gör alla andra också men det luktar faktiskt inget. Sen är det sista andningsövningen och då tänker jag - Ja så farligt var det ju inte, borde ju gå mycket bättre nästa gång. Effekterna är kanske inte så mycket fysiska som de är inne i lokalen som att man mår så jävla bra efteråt. Lugn, glad och nöjd. 100 % harmonisk skulle jag nog kunna säga. Under hela passet uppmuntar yogaläraren oss - "One more pose and then we are gone let you out from this tortoure chamber" eller "Go beyond your flexibility" http://www.bym.se/ (Min yogalärare är bättre på att sjunga än att fota).

”What you do everyday matters more than what you do once in a while”' (Kolla in simplifythegetgoing på instagram)