Kroppen är sliten och psyket är inte starkt. När jag anmälde mig till Kalmar Ironman så var målet att ta sig i mål. Nu har ju det målet skjutits fram, efterhand som månaderna och träningstimmarna har ökat. Ångesten över tävling börjar att nått sin kulm, och det är dags  att träna mentalt nu. Jag pratar med mig själv - Paula, målet var ju att ta sig runt inte att göra det på 12 timmar. - Paula, förrförra året kunde du inte frisimma, cykla 10 mil eller springa en halvmara. Nu kan jag frisimma, cykla 18 mil och springa i alla fall 2,5 mil utan att dö! Jag kommer att ta mig i mål men kanske inte på 12 timmar. Jag ska ha en rolig och utmanande dag, den 17 augusti. Jag ska simma i det sköna, klara vattnet. Jag ska njuta av cyklingen runt Öland. Springa igenom Kalmar och vinka på publiken. Det ska bli en av de bästa dagarna detta år. Det är detta jag har tränat för hela detta år.

Efter förrförra helgen när vi cyklade 20 mil på lördagen och sprang 3 mil på söndagen, var jag positiv till min form. Så plockades jag ner denna helg, brutalt uppvaknade. Örserums triathlon tävling skulle var en fingervisning om hur bra form jag är i. Och i den håla, räknade jag iskallt med att det är fullt av första-gångs-triathleter. Hahahaha vad lurad jag blev. Nu mera har jag en tävlingslicens, det måste man ha för att var med i Ironman. Det har väl lite med försäkringar och sånt att göra kan jag tänka mig plus att jag tävlar med kvinnor i min åldersgrupp. I Sövde så startar alla samtidigt oavsett om du är med i tävlingsklass, man, kvinna eller motionär. Och då tror jag att det är likadant överallt. Men så är det inte i Örserum.... Där startar jag med endast kvinnor i tävlingsgruppen. Och vi är bara 17 st. När jag börjar titta mig runt upptäcker jag att deras cyklar kostar 4 ggr så mycket som min och de är 4 ggr så vältränad som mig. Va fan! Detta är jag inte beredd på. Jag skulle ju glänsa och gör en riktigt bra tid. Jag kommer att vara sist. Fan för att försvar sig mot bottenplaceringarna. Mitt självförtroende dalar snabbt ner. 20 min innan start - Det är 22 grader i vattnet. Vi måste starta utan våtdräkt. Ännu en otippad överasking som får mig ännu mer ur balans. Då tar sig några av tjejerna på sig sin wetsuit. Jag känner mig som kusinen från landet, saknar den blommiga badmössan för att jag ska var komplett. Starten går och vi får springa 100 meter ut i vattnet innan vi kan börja simma och då är jag ju andfådd. Det går inte att frisimma och jag bli omsimmad av alla. Jag är i sånt underläge att det inte finns någon kraft att kämpa. Jag börjar bröstsimma och ser hur sist jag ligger. Helt plötsligt bröstsimmar jag om en tjej som frisimmar. Det går på rätt håll. Andra varvet börjar jag att frisimma och simmar om en till. Jag upptäcker att jag har tre bakom mig.

Upp i växlingsområdet, det är jag som snabbast på. Jag har nu 4 eller 5 bakom mig. Cyklingen som har blivit lite av min styrka är plötsligt inte det längre. Jag måste stå upp och trampa i uppförsbackarna för det finns i inget pulver i låren. Jag blir omcyklad av en tjej i en uppförsbackarna men klara av att hålla min placering. När det är dags att springa står solen högt och det är varmt. Även löpningen är banan väldigt kuperad (I skånska mått mät) Jag är missnöjd med vad jag presterar men jag gjorde det. Jag är förvånad över att det inte gick bättre. http://orserum-triathlon.r.mikatiming.de/2013/?pid=list

Måndag, jag ringer min PT och skäller ut honom för att jag är i så dålig form. – Det visste jag, svara han. – Hur kunde du vet det????? sa jag. Jag sa till dig att du inte skulle köra 20 mil cyklingen och sen 3 mil löpning. Din kropp hinner inte återhämta sig. Du ska vara glad att du kom runt. Du ska vara ännu gladare att du inte är skadad. Om du ska komma i mål den 17 augusti måste du börja lyssna nu. Du får inte träna några långpass. Inga intervaller. Vila varannan dag. – VA, ÄR DU SÄKER?? det låter helt galet. Jag vill bara springa långt, cykla långt och simma ännu länge och då ska jag göra tvärtom. 

Jag ska lyssna och göra som Daniel Ekman säger för han hade rätt hela förra året (http://www.ekmanidrottskonsult.se). Min kropp behöver nog återhämta sig. Nu börjar träningen med det mentala istället. Jag hoppas att många av mina vänner kommer till Kalmar och hejar den 17 augusti. Kram

Semestern är slut och toppning av formen är i fokus. I början på förra veckan upptäckte jag att jag inte hade någon form att toppa. Fan också det är bara en månad kvar tills det är Kalmar Ironman, 17 augusit kl 07,00. Löpning är långsam och jag orkar inte springa långt. Cykling är välhyfsad men jag cyklar för sakta. Jag tycker att det är läskigt att simma i havet och framför allt med en massa andra människor. Det suger med andra ord. Och när jag är så här deppig anstränger jag mig att se saker positivt och att detta är ett helt naturligt stadium innan tävling. Jag är med andra ord på väg att "tagga upp".

I helgen gjorde jag nästan en "Ironman", men utan simningen. I lördagas cyklade jag 196 km och i söndags sprang jag nästan 3 mil. På lördagen följde jag med Cykelklubben "Klubben Cyklisten", Malmö på en motionsrunda på ca 175 km. (http://www6.idrottonline.se/KlubbenCyklisten-Cykel/) Jag kunde ju knappt sova på hela natten som jag oroade mig för detta möte. Jag var orolig att jag inte skulle orka i deras hastighet och förstöra deras träning. Leif berättar om halva rundan innan start. "- De första 5 milen är transportsträcka sedan kommer första backen. Den är inte så farlig och inte så lång. Nästa backe är ca 2 kilometer lång och inte så brant. Innan fikat kommer det "mysig backe" med 9% lutning, den är brant men inte så lång. Sen är det fika och då berättar jag om resten av rundan."  Ugh tänkte jag vad har jag gett mig in på. Enda tjejen....och lite förstår jag varför nu. De första milen var lite för bra för att vara sant. Jag hänger med och är uppe och drar en liten stund. Vi ligger i 32 -34 km/h, jag frågar Patrik - Är detta den hastigheten ni brukar ligga i? -Nja ungefär, det blir ju lite jobbigare i backarna, och gå inte fram och dra. Oj oj oj vad lurad jag blev. Första backen, de fortsätter uppför backen i 32 km/h. Va fan. De väntar på mig och Patrik tipsar mig att stanna och drick när jag har kommit upp annars sticker de direkt när du kommer. Andra backen likadant och de fick en riktigt lång paus innan jag är uppe. Sista backen är riktigt brant som Leif säger, absolut ingen överdrift. Den är så brant att jag överväger att kliva av cykeln och gå upp. Men jag kommer upp och alla väntar på mig.

Bara någon mil kvar till fikat känner jag att jag nu har svårt att hänga med i klungan. Jag kommer på efterkälke och blir "hämtad", de turas om att hämta mig Patrik, Jimmy, Thomas, Leif och nån annan som förbarmar sig över mig. Jag har kraft kvar men jag fixar inte hastigheten. Efter fikat är det uppenbart att jag inte kan hänga med i klungan, men jag kan inte för mitt liv erkänna att jag inte kan. Men Patrik och Leif släpper klungan och bildar en egen klunga med mig och anpassar sig efter min hastighet. Jag känner mig dum som inte klara av att hålla tempot och förstör de andras träningstillfälle. Men Leif förklara att så är det inte alls och att han var väldigt imponerad av min cykling (Patriks kommentar - jag har aldrig hört honom säga så, fast det är klart, du e ju tjej). Och han har en poäng i om de inte släpper in nya i gruppen och hjälper dem så kommer inte föreningen att överleva. Fast jag var lite besviken på mig själv, så blev jag väldigt väl mottagen av klubben och det var riktigt kul att cykla med "Cyklisten" och risken finns att jag kommer att prova igen. Jag vara sliten mot slutet av rundan och när jag upptäckte att några 175-180 km kommer det inte att bli, tappade jag orken. Mätaren stannade på 196 km och den sista milen höll jag en hastighet på 12 km/h. Nytt styre, triathlonstyret är jag helt förälskad i och ny tjejsadel gör att jag faktiskt inte har så ont. Grymt med ny utrustning!

Löpning i söndags blev ca 2,8 mil. Ingen av våra klockor verkade klara av värmen eller sträckan. Uppläget var helt grymt.

Vi sprang sträckan i intervaller  8 - 6 - 4 - 2 - 1 - 3 - 5 - 7 km. Vila så mycket som du behöver. Se till att få i dig
tillräckligt med energi. Så lätt det var att springa. Jag hoppade dock sista intervallen, jag hade lite känningar i knäet och försöker att vara förståndig. Vi sprang i cirklar runt mitt hus och stannade för en liten paus på några minuter. Vi laddade med nötter, banan och vatten och duschade av oss med trädgårdsslangen. I söndags var det nog en av sommarens varmaste dagar så vi fick träna på att springa i värmen också. Linda hoppade av när det var 2 interaller kvar och då började de att ta emot ordentligt. Det märktes att det var ett energiknippe som saknades! Patrik körde alla, grymt jobbat. Och imponerad av att vi höll ihop och kunde hålla ett så bra tempo. Intervall passet har Patriks PT komponerat (http://andreaslinden.se/) . En grym träningshelg som har haft en otrolig positiv inverkan på mitt träningssjälvförtroende. Och idag känner jag mig rätt fräsch för att ha tränat så hårt i helgen.

Jag har en del kompisar som har bestämt sig för att prova triathlon och har bett om tips och råd. Mina tips rikar sig då främst till Helena som tränar ca 1-4 gånger i veckan, löpning och simning. Hon har bestämt sig för att köra Axa triahlon i Malmö den 4 augusti. Och det kommer hon att klara utan problem.  (http://iof3.idrottonline.se/SvenskaTriathlonforbundet/Arbetsrum/MalmoTriathlon/Motionar/Anmalan/)

Följande distanser finns i triathlon:

Helena kommer att köra sprintdistansen.

För att klara den behöver du träna regelbundet men inga längre distanser. Helena är gammal (?) simmare så det kommer gå jätte bra men kan du inte frisimma funkar det jätte bra med bröstsim. Cykling kommer kanske att vara ett pytte litet problem, och det är nog mest att Helena inte har suttit tillräckligt på cykelsadelen för att det inte ska göra ont. Oros momenet är växlingen cykling - löpning. Benen vill fortsätta att cykla men hjärnan vill springa. Benen är stela och konstiga. Men övar man detta momentet ett par gånger så är det inga problem. När jag själv körde denna distansen för  4 års sedan kunde jag inte frisimma, hade väl cyklat hyfsat och hade knappt sprungit längre än en mil. Simning och cykling gick bra men orken fanns inte till löpningen men trots det så blev jag biten! Min devis är att klara man hälften så klara man hela.... Så ska man träna inför en sprint behöver man inte lägga ner massor med tid, men kanske prova att cykla en stund och sen ta på sig skorna för att springa ett par kilometer. Sen är det väl rätt  vanligt att man så här i sista stund kommer på att man skulle ha tränat mer och börjar att oroa sig.

- Helena, du kommer klara detta. YOU ARE AN IRONWOMAN. Ser fram emot våra triatlet-äventyr i framtiden.

Under semester har det varit en hel del ljuvliga träningspass. Morgonjogg längs en öde strand i Rigelejet. Magiskt!

Löjligt roliga träningspass med Anna.

Tränat på höga höjder för att klara av att cykla över Ölandsbron den 17 augusti... En månad kvar....