Så här är det att köra Vätternrundan!

10 timmar och 59 minuter att tog det mig att ta mig runt Vättern i lördags. 30 mil på cykel, den dagen till det! Klockan ställdes på 02,00 och starten gick 03,28. Jobbigt att gå och lägga sig lite nervös kl 20,00. Cykeln pumpad, kläderna fram lagda, maten riggad, vattenflaskorna påfyllda, nummerlappen på plats och  på hjälmen, ändå var det svårt att sova. Min oro var; att inte hitta en grupp att cykla med, punktering, att vika ner sig och att ha så ont i rumpan att man inte klara av att fortsätta.

Jag fick lov att vara med på ”Klubben Cyklisten Malmö” på deras taktikmöte kvällen innan. Jag hade mycket nytta av deras upplägg (som de inte använde sig av). Jag visste vilka depåer som var besvärliga och tog lång tid att ta sig genom. Jag bestämde mig för att göra två stopp för att fylla på flaskorna och gå på toaletten.  Och att det skulle ta 10 timmar… Om inte följande hade hänt så skulle jag gjort det på 10,30.

De första två milen tog jag rygg på ”Klubben Cyklisten Malmö” det gick fort trots kraftig motvind (i mina mått mät), sen tappar jag gruppen och det är helt omöjligt för mig att cykla i kapp. Jag trampar och trampar och svär högt men den kraften finns inte. Jag släpper och är helt slut. Jag ligger själv i motvinden och det är så jävla knäckande. Någon mil får jag ligga själv och ta vinden, men tröstar mig att när jag kommer till Jönköping så vänder det. Under de första timmarna sker det tre ruggiga olyckor. Två av dom sker 10 meter framför mig. Och jag lyckas att väja förbi dem men är ordentligt skakig och känner mig som en dålig människa som inte tar hand om mina medmänniskor. Men att stanna medför också en stor risk för olyckor. Det ligger 50 personer framför och 50 bakom och 6 personer i bredd. Detta var jag inte beredd på! Jag blir rätt skakig och kliver av klungkörning och lägger mig själv för att inte riskera att hamn i en klungvurpa. Så de första 10 milen var läskiga och ensamma.  Men jag var förvånda över hur lätt det gick att cykla, jag var stark i bena men kanske inte så snabb. Och det var motvind de första 10 mil.

Sen hittar jag ett gäng med ensam-körare som håller en bra hastighet. Jag har aldrig varit så osocial på ett lopp (möjligtvis på Vasaloppet). Men vi lyckas på något vis hjälpa varandra och turas om att ligga först, utan att prata med varandra. Jag var helt fokuserad på min medcyklister… Många med ruggigt dåliga cyklar, det rasslar kedjan och växlarna. De är vingliga och gör omkörningar utan att se sig för. Man är en sekund ifrån en olycka nästan hela tiden. Slutet av Vättern är vi cyklaister på hårt trafikerade vägar och då trillar en cyklist framför mig… Om jag väjer åt vänster kommer jag att åka ut i vägen och antigen bli överkörd av en bil framför eller bakom mig. Så det är bara att vrålbromsa och välta cykeln utan att skada han som ligger eller så liten skada som möjligt … Jag hinner tänka fy fan vad ont detta kommer att göra. Asfalt och bara knän…ajajajaj. Ingen kör på mig och jag släpar cyklen och mig själv till vägdiket för att inte vara iväg och känna efter vad som har hänt. Det gör ju faktiskt inte ont i själva fallet.  Jag kryper ihop och försöker att hitta andningen. Då kommer en av killarna som jag tagit rygg på och hoppar av sin cykel och börjar prata och kolla om jag är ok. Jag känner bara att jag måste sitta still. Det snurrar i huvudet och jag är på väg att svimma eller kräkas. Han frågar ska du bryta? – Nä svar jag snabbt. Jag behöver 5 minuter så är jag på bena igen. Han kollar cykeln åt mig och jag har en Alvedon som jag stoppar i mig. Knäet är blodigt och ömmar och armbågen är blodig men jag har inte börjat känna något. Kroppen är otrolig att den kan producera eller sätta en i chock så att man inte känner något. Jag är ju tacksam över att vara tjej. De killarna som trillar får klara sig själva, ingen som frågar hur det är med dem eller stannar för att ge dem en hjälpande hand.

 
Jan-Peter heter min hjälpare som har tagit min rygg. Vi bestämmer oss för att hålla varandra sällskap. Han hade siktat in sig på 12 timmar och låg en timme före sin utsatta tid.  Och jag låg nu efter min utsatta tid. Skönt att sätta sig på cykeln igen. Det känns ok och jävligt skönt att ha någon att pratat med. Vi tar en snabb paus i nästa depå, min andra paus. Fyller på vattnet och sen iväg igen. Och då är det bro-öppning i 10 minuter….. Nu ligger jag efter men jag är fortfarande med! Och 10 mil kvar. Tack vare alvedonen har jag nog inte ont och har krafter kvar att dra på. Jan-Peter behöver in i en depå till för att höra av sig till sin fru innan vi kör in i mål. Så det blev tre ofrivilliga stopp, vurpan, broöppningen och sista depåstoppet, sinkade nog min tid med 20 minuter. Men jag är jätte nöjd och glad över min bedrift det kunde faktiskt ha tagit mig 12 timmar. Man vet ju inte om kroppen håller för 30 mil eller inte.

Vätterundan var inte jätte jobbig, det var inte så mycket tuffa backar och jag hade inte så ont som jag trodde att jag skulle ha. Och jag var rätt stabil genom hela loppet. De första 10 milen med motvind var inte någon höjdare men det hade varit för lätt om vi inte hade haft den motvinden. Min frustration och rädsla var att vurpa och min höjdrädsla. En riktigt hög och läskig bro var det över Hammarsundet och det var 4 mil innan mål och detta hade jag oroat mig för under 26 mil. Lite slöseri med energi.  Och det gjorde ju inte så ont att vurpa i 40 km/h…och jag är glad över att gick så bra. Idag gör det ont i knäet och armbågen men det kommer att gå över. Så min första ordenliga vurpa är gjord och jag har bott i husvagn för första gången i mitt liv på en sunkig camping… Rätt mysigt men rätt mycket jobb för att ha någonstans att sova.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    - Varför är du vegan? Den frågan får jag ofta och en del tror sig veta varför. På min Facebook-sida delas det gärna animaliska skämt om veganer och jag blir taggad i inlägg som arga bönder har gjort. Så nu vill jag berätta varför jag är ...

Gå in i väggen och sen då?     Motgångar och hinder är en välsignelse. Så kan jag säga efteråt men inte när jag är mitt i alltihop. Då känndes det mörkt, tungt och oövervinnligt. Men varje motgång är en lärdom. Dina motgångar är aldrig större ...

2014 är slut och 2015 har precis börjat. En liten tillbaka blick på 2014, både träningsmässigt och personligt: Januari: Börjar året med att besöka Etiopien och Staffan. En omtumlande resa. Vi är tacksamma över vårt liv och de förutsättningar som vi...

  Detta inlägg började jag att skriva i augusti. Och nu är jag äntligen färdig.... Det blev inte Marstrand Ultra Swimrun, tävlingen ställdes in. Vältränad i onödan!   Så jag ställd snabbt om och började att cykelträna för att kunna göra en halviron...

Snart är det dags för årets utmaning, Marstrand Openwater - Swimrun Ultra, 52 km löpning och 6 km simning. Min plan vara att ha ett lugnt år efter min Ironmandebut. Och när jag anmälde mig så kändes det inte så långt men nu undrar jag hur jag tänkte?...