Nästa söndag är det dags för 1/2 ironman i Sövde. Ena timmen känner jag att jag kommer klara det nästa timme så sköljer vedmodet över mig. Usch vad jobbigt det är, att något kan ta så mycket av min tid. Ann-Sofie sa det är ju så roligt, jag ser fram emot att göra tävlingen på söndag. Om jag bara kunde tänka så. Jag älskar verkligen att träna och är på ett fantastiskt humör efter en träning. Men att framkalla den positiva bilden att "det kommer bli kul på söndag" finns inte på min karta. Då kan man ju undra varför jag gör detta...och det har jag inget svar på. Det bara blev så. Munnen talade innan hjärna hade tänkt klart, det händer mig rätt ofta. Och då får jag ta konsekvenserna av det. Till hjälp har jag mitt dåliga självförtroende som göra att jag har en otrolig träning disciplin.

Daniel (min PT) har hjälpt mig med träningen hela vägen vilket har varit en tröst i all ångest över min största utmaning hitintills (jag ska tänka innan jag pratar näst gång, eller försöka i alla fall). Denna vecka är det ned trappning som gäller på schemat, måndag: vila, tisdag: core, onsdag: cykla t. jobbet 13 mil, torsdag: Axa triathlon träning + lite simning, fredag: Birkram yoga, lördag: Bikram yoga, söndag: triathlonträning i Sövde, fast det blev 15 h denna veckan också men det är för att jag var så otroligt långsam när jag cyklade till jobbet. Nästa veckas träning: Måndag:vila, tisdag:core, onsdag: cykla max 6,5 mil, torsdag: vila, fredag: jogga 30 minuter, lördag: vila igen, söndag: så smäller det. Så här lite har jag inte tränat på 3 månader och jag känner redan hur jag kommer att klättra på väggarna här hemma. Daniel säger att det inte är någon idé att jag ringer och försöker att ändra på schemat och plusa på träningstimmar för då är det kört. Tror inte att jag vågar utmana honom. Det är ju som sagt det bästa med Daniel att han har tagit på sig att hjälpa mig med min träning. Skulle jag inte fixa 1/2 ironman på söndag är jag helt oskyldig... Det är lite som gruppövningen där man kastar sig bakåt och måste förlita sig på att ens kolleger tar emot. Så tänker jag när hopplösheten kommer över mig. Daniel vet och han säger att jag klara det och jag har följt hans instruktioner, så jag klara det!