Anna-style! Min syster lärde mig att om man håller glaset framför hakan  så syns inte dubbelhakan. Detta var vår stammis-restaurang, låg på lämpligt avstånd från vårt Guesthouse, nästan belyning hela vägen hem!

 Fantastiks goda grönsaker och här en grym avokadoröra som man skulle kunna döda för!

 Vår allas älskling - Leo, 7 månader. Om det finns en dubblett på denna hund så tar vi den med en gång! <3

Grym fika! Hade aldrig hittat detta stället. Fika för fem, 60 kr -  me like!

Staffan berättar om bröllopet han var på här. Det gick inte rikigt att förstå hur fint det hade varit men de hade slaktat en get i alla fall! Bröllop är stort i Etiopien och påkostat.

Att ta död på intressant historia kan de i Etiopien! Gäsp

Visst blir man imponerad över monomentet. NOT ingen skylt och massor med skräp.

Shit vilket vacker djur men vilken tragisk djurpark. Världens vackraste djur får inte vara i bur! Basta

Förundras och tittar intresserat på själva staketet!

Jag fick sitta bak!!!! Mycket trafikkaos i Addis. Men bygger järnväg och tar inte hänsyn till den infrastuktur som finns och inte heller till de plåtskjul som står ivägen...

En kyrka högt uppe i bergen. Men fantastisk utsikt över Addis. 3200 meter över havet.

De Etiopiska barnen är så söta att man kan äta upp dem!

Guiden berättar och pekar med stor inlevelse - Detta taket är handgjort. Jag tänker va fan skulle det annars vara?

Så här ser en 5 miljoner stad ut på 3200 meter höjd.

Om jag fick Etiopiskt kaffe varje dag så skulle jag börja med kaffe igen. Grymt!

Vår guide visade oss flera klädaffärer. Till slut fick jag förklara att vi kommer inte handla några kläder...

Små söta åsnera fick jobba hårt. 

Vi tackar Italienarna för rikigt bra pizza och pasta! De försökte att kolinisera Etiopien men lyckades inte.

Mega lyx på Hotel Sheraton. Kontrast! 300 kr för att gå in och bad för oss tre. Bara vita och söta små mörka adopterade barn i poolen.

Min frukostomelett. Frukosten tog för det mesta 60 minuter. Den var aldrig färdig när man bad att den skulle vara på plats. En helt ny procces varje morgon. Men en som lagar och en som dukar fram frukosten. Kliar i fingarna på en resturangmänniska som mig.

Jag försköt verkligen att äta och gilla men det vände sig i magen. Etiopiks julafton (typ 5 januari eller nått).

När vi kom dit så var det bara ponnyridning men Klara övertalade dem att vi skulle får rida ordentligt. Och det fick vi. Full galopp genom området. Maxad adrenalinkick! 

Coach Staffan in action! 

Ahman sa att han kunde rida, han kunde inte styra sin häst!

Av hästbajs kan man göra hus! 

Vi blev hembjudna till guiden på en läsk, det fanns inget vatten!  

Bränner på den sista bränna på Sheraton!

Vårt äventyr i Etiopien!

Jag älskar att resa och att upptäcka. Men så fort jag börjar närma mig flygavgången så är det som min hjärna slutar att fungerar. Jag har nerver av stål. Allt kan rasa runt mig och jag är iskall. Men inte när jag kommer till att flyga. Det bottnar nog i min tidigare flygrädsla som har förstör många resor, men så här i efterhand är varje motgång ett sätt att utvecklas lite snabbare. Jag är inte rädd för att flyga utan att missa planet, glömt passet, bokat fel och allt som kan tänkas gå fel. Och detta gör mig tillfället helt opålitlig och hyper stressad. Nu mera lämnar jag över ansvaret till Klara som nu är vuxen. Men jag har problem att lämna över kontrollen! Hur jag än vänder på det så är jag super stressad och inte så rolig att ha med att göra.  Vi bytte plan i Bryssel och här hade jag en puls på 250. Vi hade en timme på oss att byta plan och checka in på nytt. När vi hoppar av i Bryssel går jag direkt och frågar var vi ska. Hon svarar – Gate B, it´s half an hours walk from here. Samtidigt säger Klara jag måste röka och det är  slutet på Gate A.  Kortslutning… Som gammal rökare förstår jag att hon måste röka men som superstressad resenär är jag helt förstörd över att behöva gå bort till gate A och vänta på att hon röker. Vi hann med planet och det var inga problem förutom att deras dator inte fungerade och jag hann få upp pulsen till 250 en gång till. Men Klara är mitt ankare och Cedrik också. De ser och hör när jag är på väg att stressa iväg och ber mig att lugna mig. När vi landade så var det typ kaos på flygplatsen. Först en lång kö till att köpa visum. Där två personer sitter i samma lucka en som skriver och en som tittar på. Och då mer jag skriver för hand! Denna kön tog ca 1 timme. Sen var det säkerhetskontroll med foto och fingeravtryck. Och sedan kom vi till slut till ankomsthallen för bagaget. Om du nu blundar och tänker dig hur det ser ut.  – Ja , precis så ser det ut. Bagagebanden är över fulla av väskor. Det går inte att läsa på monitorn vilka flyg det är som har kommit. Klara särskiljer sig från mängden, så det kommer fram en person till henne och pekar på ett bagageband och säger att där ska våra väskor komma. Klara är superblond och lång, vilket inte är någon annan på hela flygplatsen som är. Vi står där och tittar och tittar och tittar och tittar, sen går vi runt och tittar. Sen ställer vi oss och tittar och tittar. I detta kaos av väskor och människor förstår vi snabbt att  ”väskor har rätt lätt att försvinna”, man kan nog säga att det är förvånnade att så många ändå får tag i sina väskor. I och med att vi bytte plan och flygbolag så oddsen större att våra väskor skulle kunna försvinna.  Till slut måste jag berätta för mina barn att våra väskor har försvunnit och jag ska försöka hitta en lösning. – Min dator med hela mitt arbete finns i väskan. Jag åker inte härifrån förrän jag har fått min väska, säger Klara. Dags för ännu en kö… Efter en halvtimme är det vår tur att anmäla våra väskor försvunna. Och fick till svara att de antagligen skulle finnas där nästa dag, kanske. Det var inget kul att lämna flygplasten utan väskorna. Nästa problem. Nu hade vi varit på flygplasten väldigt länge och någon bil från vårt guesthouse fanns inte där för att möta upp oss. –Okej vi tar en taxi. Väl framme vid taxibilarna. Förklarade jag att vi skulle till Sheba Guesthouse. – Inga problem. Vilken adress? – Nä jag har ingen adress, sa jag. Okej sa taxichauffören, inga problem. Vilket telefonnummer har de?  - Nä jag har inget telefonnummer. Barnen tittar på mig och frågar – Har du verkligen inte adressen eller telefonnumret? Nä svara jag och känner kalla kårar längs ryggen. Men jag är ju lösningsfokuserad och tar upp min telefon för att surfa ut på nätet. Fuck, vi är i Afrika och jag kommer inte ut på nätet. Nu har snart vår taxichaufför satt igång alla taxichaufförer för att hitta någon som vet var Sheba Guesthouse ligger. Och ingen vet! Till slut lyckas jag bläddra i min telefon på tidigare besökta sidor och då poppar Shebas sida upp. Och vi sätter oss i bilen och tar oss till Sheba utan våra väskor.

Nu har vi rest hela natten och kommer fram lagom till frukosten. Vi äter och går in i vårt rum för att sova en stund. Vi vaknar och sticker ut och käkar.  Innan vi går och lägger oss diskuterar vi strategin för vår bagage och kläderna vi har på oss. Klara har naturligtvis varit förutseende och packat ner ett ombyte. Det ända som jag har är en borste och läppsyl! Jag bestämmer mig för att jag redan har sovit en natt med mina kläder så kommer det att bli jätte äckligt att ta på kläderna på morgonen så det är lika bra att sova en natt till med kläderna. Men det var nog ett bra beslut trots allt för det finns ingen värme i rummet. Svinkallat i rummet under natten. Efter frukosten så åker vi iväg för att handla kläder.

Vi tar taxi till en galleria, där vi får 10 systrar på en gång.  – Sister look look, Sister look look. De är vänliga och glad och lagom drivna. De backar när man säger nej.  Vi hittar hyfsat med kläder men storleken är så där. Så fort man frågar efter en större storlek så visar de att kläderna går att töja – Onesize, no problem. Jag köpte lite trosor som sedan visade sig skära in över allt. Man kunde verkligen se att jag hade ett par trosor på mig! Köpte ett par joggingbyxor i XL för det fanns bara i den storleken och med övertygelsen förklarade expediten att de skulle passa mig. Vi fick tag i lite kläder i alla fall och kunde hoppa in i duschen och ta på rena kläder. Sen är då duschen ett kapitel för sig. Skållhett eller svinkallt, tvära kast det gäller att vara beredd att hoppa ut ur duschen blixtsnabbt. Mycket vatten när det är helt omöjligt att duscha sen pyttelite vatten när vattnet är lagom. För oss med mycket hår får man lätt panik när man inte kan duscha ut schampot från håret. Men vi har lärt oss och hantera detta. Klaras hår blir dessutom grönt av vattnet, så hon avstår från att tvätta håret! Jag sköljer av håret och använder bara balsam.

Vi har nu fått vårt bagage och vi är lyckliga och tacksam. Staffan Westholm som har flyttat till Addis Abeba för ett halvt år sedan är min löparvän från Abbekås. Han har tagit hand om fyra lovande löpare som han tränar 6 dagar i veckan. Han är en otroligt inspirerande och lovande tränare som kan få andra människor att presterar mer än vad de trodde skulle vara möjligt. Det är en fröjd att löp-träna med Staffan, hans lugna, uppmuntrande och utmanande karaktär har en otrolig effekt på människor runt om kring honom. Staffan och hans en av hans lovande löperska, Rihanna, möter upp oss på vårt guesthouse. Vi beger oss ut i Addis med Rihanna i täten. Hon är typiskt etiopiskt kläd med långärmad klänning som går mer till ankeln och sandaler och en schal om håret, i färglada färger. Rihanna är tystlåten och bestämd. Hennes engelska är bra men inte perfekt, det saknas lite för att samtalet ska flyta helt obehindrat. Hon visar oss ett Addis vi inte skulle ha upplevt utan hennes hjälp. Vi hoppar på de små taxibussarna. Hemma får det plats 12 personer, i Addis får det plats 17 pers som mest när vi åker. Våra medpassagerare tittar underligt på oss, det är inte vanligt att vita turister åker med i dessa bussar. Inkilade bland den fasta befolkningen som tittar nyfiket på oss och vi tittar lika nyfiket tillbaka och ler. Mycket feelgood-känsla i bussen. Vi hoppar av och på bussarna efter hand som Rihanna tråcklar oss igenom Addis. Till slut hamnar vi på ett riktigt najs etiopiskt fik där Rihanna beställer etiopiskt kaffe och rikligt smarriga bakelser till oss. '

Hon är iskall och otroligt mogen för sina 19 år. Vi är alla djupt imponerad av henne. Hon förhandlar och skäller. Då vi är fyra vita personer så lyser det dollar om oss och priserna dubblas snabbt. Vi besöker en park där man får betala inträde för att gå in plus att man betalar extra för kameran… Det är inte dyrt, men som uber-effektiv svensk har jag svårt för ännu en betalprocess för kameran. Och skulle vi hårddragit det så är det ju inte numera en kamera utan en telefon. (En telefon som vi minst använder till att ringa med!?!!?) Barnen och jag var rörande överens om att höjdpunkten helt klart var att åka taxibussen med Rihanna!

Maten har under hela resan varit riktigt bra och det började på flyget ner till Addis där vi förvånat öppnade våra små låder och njöt av innehållet. Frukosten är fräsch och vällagad. Varje kväll måste vi fylla i vad vi vill ha till frukost och hur dags. Detta skrattar vi åt varje kväll och morgon. För vi får aldrig allt vad vi har beställt. Så när frukosten kommer (Och den är inte färdig vid den tidpunkten som vi har bestämt) så får barnen ta först och jag tar det som ingen vill ha eller orkar äta upp.  Vi är inte hemma och ska inte förvänta oss att det ska vara så heller. Vi anpassar oss och njuter av att det inte är likadant utan annorlunda.

Tid är ännu en utmaning för mig. Jag är van att passa tiden och att andra passar tiden. Jag förväntar mig att människor håller vad de lovar. Och detta är ännu en prövning. Inga tider passas. Engelskan används som en ursäkt. Härom dagen hade Staffan ordnat så vi kunde åka iväg på utflykt till Lake Lagobana. Vi skulle hämtas kl 05,00  för att hinna dit. Vi går upp och klär på oss och väntar på att bli hämtade. Vi väntar och väntar till slut är klockan 05,30 och uppenbarligen ingen som kommer och hämtar oss. Jag tar beslutet att vi går och lägger oss igen. Jag orkar inte forska i varför ingen kommer. Klockan 10,00 knackar det på dörren och jag har telefon. Ahman förklarar att han inte har fått medelandet förrän nu och kommer och hämtar oss om 40 minuter. Han kom efter en timme. Jag frågar om det är lönt att åka dit. Han tittar undrande på mig.  Jag svara det är väl ca 3 timmars körning dit? Nej det tar bara 1,5-2 timmar dit. Efter 2 timmar i bilen frågar jag hur långt det är kvar.   En timme cirka svara han då. När vi väl är framme har det tagit 4 timmar på dammiga och guppiga vägar. Detta är Afrika! Jag lovar att detta är riktigt bra träning för mitt tålamod. Det ryker ur öronen på mig. Ahman har bestämt sig för att detta är en av de bästa dagarna i hans liv och hans humör är på topp. Det är hans engelska också. Under de fyra timmarna lyckas vi avverka, inrikespolitiken, religion och löpning. Han är så nyfiken på oss och intervjuar oss alla.  Väl framme var det en vacker sjö omgiven av berg. Men skitigt på stranden och vattnet är inte glasklart…. En sunkig restaurang med taskig mat och väldigt ofräscht. Jag är smått gråtfärdig. När vi väl har beställt maten förklara jag att nu kommer vi vara tillbaka i Addis ca 22-23 ikväll och jag missar middagen med Staffan som jag verkligen hade sett framemot. De tittar oförstående på mig och undrar om jag är i direkt kontakt med gud för att kunna vara så förutseende. –DE TOG FYRA TIMMAR ATT KÖRA HIT!!!! Sa jag. – Nä så lång tid tog det inte, svara Ahman då. T.om Klara går då in och bekräftar att det tog fyra timmar att köra hit. – Det kommer gå fortare hem, svara Ahman. – Eller hur svara jag på svenska och suckar. Jag får heller inte maten som jag har beställt utan får äta av Ahmans mat. Och det är någon getgryta, där köttet är så segt att det skulle ta en halvtimme för att tugga färdigt. Jag tillägger att jag är rätt äckel-magad. Vi lyckas köra in en halvtimme.

Vi träffar Staffan och Rihanna vid tio-tiden och delar en pizza och diskuterar Etiopien. Jag är imponerad av hans tålamod och att han har lyckats ställa om till dessa nya förutsättningar och deras kultur. 

Dagarna rullar på och vi har en annorlunda semester där vi får lära känna en helt annan kultur. Med allt vad det innebär. De är alla djupt troende och ställer sig väldigt förvånande till att vi inte tror på gud. De är baptister, protestanter och muslimer, plus en massa andra religioner. Men det är roligt att se hur Addis växer. Det är en stad med fem miljoner invånare och i hela Etiopien bor det 80 miljoner. Jag skulle tippa på att 80% av befolkningen bor i plåtskjul och är riktigt fattiga. När vi kommer ser vi antagligen ut som dollarsedlar med ben. Vi kan vara deras biljett från taskiga framtidsutsikter. Moji var  vår guide under en dag i Addis och visade oss hela staden mer eller mindre lyckat men han var otroligt snälla och hjälpsam. Pratade med oss alla och charmade oss. Och erbjöd oss att köra oss dagen efter och tipsade om oss andra utflykter. Han lämnade oss på Sheraton för att bada och vill att vi skulle bestämma en tid då han kunde hämta oss. Vi bestämde kl 15,00 och vi stod där ute kl 15,00  i stekande sol utan vatten eller skugga. Efter 20 minuter hade han fortfarande inte kommit så vi tog en taxi tillbaka. Efter en timme dyker han upp på hotellet och vill ha betalt och förklara att han hade varit där. ELLER HUR?!?!?! Det går knappt att argumentera för deras engelska i dessa fall är högt begränsad. Och det slutar med att jag betalar för en taxiresa som jag inte har åkt. Djupt besviken att jag inte går igenom denna matchen vinnande utan fet lurad. Så irriterande.

Ahman är vår guide numer två som tar hand om oss och tar oss till Laken den ena dagen och lovar att han ska gott göra alla misstag. Vi meddelar att vi vill rida och gärna i bergen, ute i naturen. Inga problem det fixar jag säger Ahman. Jag hämtar er vid hotellet imorgon. Och det gjorde han.

Vi kör till ett skabbigt stall, som är fullt av smäckra arabhästar. Ahmna går in först och förhandlar om priset. När vi kommer vill de förhandla om priset och dubbla det. (Så är det hela tiden, vad man än köper så är det garanterat dyrare. Och jag kan väl köpa det, till viss del. Jag överlever denna dag och nästa utan några problem, så är inte deras verklighet.  Men jag gillar inte att behöva betala mer än andra. Klara läxar upp mig – Mamma det handlar om 15 kr, det kan du klara dig utan. Ja, det kan jag. Men jag gillar inte att göra dåliga affärer oavsett summan. Jag gillar inte att bli lurad. Så är det i min kultur. Och här krockar vi bigtime). Ahman står på sig och detta gör att Klara och jag går runt i stallet och klappar hästarna. Det tar tid att förhandla och spela spelet. Jag har svårt för det. Och det tar sån tid.

Till slut kommer vi iväg, på otroligt fina hästar. De frågar om vi har ridit innan? Försiktigt svara jag att vi har ridit en del  innan. Han släpper hästen och förklarar för guiden att det är bara att köra på. Vi rider utan utrustning, utan hjälm och utan skor med klack! Han leder oss ut i trafiken och jag får lugna mig med att dessa hästar är van vid att vara i denna miljö. Vilken mamma jag är som kastar oss ut i detta äventyr utan hjälm.

Vi rider genom en stadsdel och sen är vi upp på berget och ute i naturen. Lugna och pigga hästar som bär oss genom terräng som jag aldrig trodde en häst kunde ta sig igenom. Vi travar och galopperar upp för berget. När vi väl är upp är vi 3200 meter över havet och en fantstiks utsikt över nästan hela Addis. Addis är enormt så det går nog inte att hitta en punkt där man kan blicka över hela denna enorma huvudstad som till mesta dels består av plåtskjul. Vi är ute 2 timmar och det är klart den bästa upplevelsen.  Nere i byn börjar min häst att trippa runder och stegar sig. Lite jobbigt men jag lyckas manöverera hästen och vi tar oss framåt utan att det har skett någon olycka. Det hade gjort ont att trilla av utan hjälm på asfalten med all trafik och alla människor som tittar på mig. Ahmans häst har under tiden stuckit iväg hem med honom på ryggen. Guiden frågar om jag är okej och försöker förklara att vi måste rida ifatt Ahman. Det slutar med att vi galopperar genom stadsdelen. Helt normalt i Afrika men otänkbart att gör hemma. Bästa sätt att uppleva eller upptäcka måste vara på en hästrygg. Ljuvligt och livsfarligt.

Ahman och jag skulle sen göra upp våra finanser och vi hade uppenbarligen två sett att se på våra två dagar tillsammans. Ahman är en av Staffans lovande löpare. Och Staffan hade väl frågat Ahman om han kunde tänka sig att köra oss till sjön. Och att hyra en chaufför till sjön skulle kosta 70 dollar och den summan ville jag gärna få ner. Det hela slutar att jag betalar Ahman 160 dollar för två dagar plus mat och inträde. Och då ringer han dagen efter och säger att han kommer över för han har bara fått betala för en dag. Dagen innan frågar jag honom dels i telefonen om 160 dollar var korrekt och när jag ger honom pengarna frågar jag om det är okej och får ett jakande svar av honom. Och sen kommer han då uppenbarligen på att han nog kan krama ur oss lite mer dollar. Jag blir galen. Jag hänvisar till Staffan, så vi får se hur det hela kommer att sluta. Men summakardemumma, det är trist och oerhört ledsamt att bli lurad. Hans vänskap till oss var inte äkta utan han hade en egen agenda som gjorde att han tjänade pengar på att var vår vän. Han frågade oss vad vi ville göra och i hans värld var det en införsäljning och vi trodde att det var vänskaplig gest. Men vi har två helt olika perspektiv. Han vill överleva och vi kan vara hans biljetter till en annan framtid. Och vi vill bara ha roligt och trevligt. Det är två olika kulturer som krockar.

Infrastrukturen är helt annorlunda och gör att jag är väldigt tacksam över mitt land. Vägarna är under all kritik även inne i Addis. Vatten kommer och går, och det gör elen och internet uppkopplingen också. Inga större problem men hade man haft någon som saknade en där hemma så hade 48-timmars-internet-tystnad kanske gjort någon orolig. Så på en skala så är det internet uppkopplingen som har stört mig mest. Vi betalar 16 dollar för att ha internet på vårt rum och än så länge har tre dagar varit utan uppkopplingen men som sagt det är inget man får ersättning för, för det är ingen som kan hjälpa att det inte finns internet. Och deras engelska gör det formligen omöjligt att diskuterar det orimliga i att betala för något man inte har fått.

Vi har lärt oss mycket och framför allt så har vi diskuterat pengar och pengars värde. Och varför jag blir så oerhört provocerad av att bli lurad, när det kanske inte handlar om så mycket pengar.  Varför man som Ahman är beredd att skita ner sig för en tusenlapp? Och saboterar en vänskap som han kanske skulle ha en väldig nytta av i framtiden. Men som sagt vi är från två olika kulturer med helt olika perspektiv på tillvaron. På samma spelplan men med olika regler.  Vi har alla upplevt saker och lärt oss mycket som vi inte skulle gjort på en charter-resa. Vi åker hem med en annan ryggsäck packad med nya erfarenheter och lärdomar som jag inte skulle vilja vara utan.

Shopping i Addis, där vi utgör en attraktion i sig!!!

Rikitigt gott kaffe, det rostas och mals enligt konstens alla regler. En höjd punkt även för en tedrickare!

Fantasikt resort som vi besökte en av dagaran och red i vild galopp inne på området. Utan hjälm. Klara förklarade att vi hade ridit hela vårt liv och vi fick också rida därefter....           

Ljuvlig lördagsmorgon där jag fick springa med Staffans grupp. Grym stäming på hela idrottsanläggningen.                

Tränar inte så mycket om man jämför med våren och sommaren men håller igång. Har precis avslutat en veckans vila, för att jag helt enkelt inte orkar. Jag har provat pingis, och har blivit utmanad på match den 14/12 på jobbet.

Sanslöst roligt hade jag men kan väl inte påstå att jag blev svettig men jag fick koncentrera mig ordentligt.

Innebandy på måndagar har blivit en rutin som också är jätte kul. Men totalt livsfarligt, jag går därifrån med sträckningar i bena och fullt med blåmärken på benen efter bollen.  Förra gången fick jag en armbåge på käken men inget brutit. Än så länge har jag inte fått tänderna utslagna och ingen som har dragit klubban över mina smalben. Men ju fler gånger jag är där ju tuffare blir det och motståndarena vågar tackla på. Ja den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag klagar inte men jag är beredd.

Sen har jag börjat med Bikram Yoga. Yoga som utförs i 40-gradig värme. Jag har gjort detta tidigare men det var minst ett års sedan. Detta är så nära döden man kan komma. Det är lika jävligt varje gång. Jag är väldigt känslig mot värme. Så att bara gå in i det rummet och veta att jag måste stanna där i minst 90 minuter innan jag kommer ut gör att paniken kommer krypande. Men av någon anledning är det jag. Jag dras mot saker som är omöjliga och emot min natur. Det blir nog liksom en dubbel vinst, oavsett hur, så lyckades jag att vara där och tar mig igenom passet. Bara det är ju bedrift. Det börjar med andningsövning och detta är rätt okej men sista övning är jobbig fast man jag bara står rakt upp och ner och andas. Nästa serie är olika stående positioner med stretch och styrka. Här tappar jag mig rätt snabb. Helt plötsligt så får jag inget syre till hjärnan och känner att jag kommer att svimma om en minut. OCH DÅ STÅR JAG BARA UPP! Sätter mig på golvet andas och svettas i kopiösa mängder. Tittar på alla andra som utför poserna och förundras över att det bara är jag som har brist på syre, det borde vara fler som märker att det inte finns tillräckligt med syre till alla. Jag sitter lite på golvet. Reser mig och utmanar mig att göra posen. Det går en liten stund sen kommer yrseln igen. Sitter och lider. Reser mig igen och försöker. Varje gång lite längre än förra gången. Men förundras över att jag inte kan mer. Så här fortsätter det hela den serien med stående positioner. Jag håller på dö under en lång tid. Sen är det en serie med rörelser som man liggande eller stående på knä. Här håller jag inte på att dö men det är sjukt jobbigt. Någon position gör att jag nästan håller på att kräkas och att det kommer ut genom öronen. Men jag varken kräks, svimmar eller dör fast jag tror det varje gång. Jag svettas en massa och det gör alla andra också men det luktar faktiskt inget. Sen är det sista andningsövningen och då tänker jag - Ja så farligt var det ju inte, borde ju gå mycket bättre nästa gång. Effekterna är kanske inte så mycket fysiska som de är inne i lokalen som att man mår så jävla bra efteråt. Lugn, glad och nöjd. 100 % harmonisk skulle jag nog kunna säga. Under hela passet uppmuntar yogaläraren oss - "One more pose and then we are gone let you out from this tortoure chamber" eller "Go beyond your flexibility" http://www.bym.se/ (Min yogalärare är bättre på att sjunga än att fota).

”What you do everyday matters more than what you do once in a while”' (Kolla in simplifythegetgoing på instagram)

Mitt fokus är just nu på löpning. Har en plan på att göra milen under 50 minuter. Intervallträning en gång i veckan och däremellan distanspass på en hastighet på 6,20.  I intervallerna tar jag i och pressar mig lite längre och lite hårdare. Jag trivs inte men det gör nytta. Ibland kan jag njuta av att springa fort och kort, vilket var min absoluta bästa gren i idrott när jag var barn och tonåring. Men oftast känner jag mig som en disktrasa efter intervallerna. Distanserna är min favorit, långsamt och länge. I skogen eller längs kusten, med eller utan sällskap, 100 % njutning. Hösten gör det extra bekvämt med tempratur som gör löpningen ännu behagligare. Och här får jag beröm av min PT gällande min fart som jag ofta har beklagat mig över. Distanspassen ska springas 1 minut under tävlingstempot. I intervallerna springer vad man tål och pressar tiderna efter hand. Det är viktigt att skilja på pass. Variationen är nyckeln till framgång. Om jag springer alla mina pass fort, kommer jag inte utvecklas för där finns ingen skillnad och jag kommer att dra på mig skador. Själv har jag inte tränat så mycket intervaller utan mest distans i mitt bekvämlighets tempo. Jag har inte utvecklats så mycket men jag har framför allt inte skadat mig. Så nu börjar kapitel 2 men intervaller, löpteknik och fartlekar, jag hoppas att kroppen håller.

Min träning består just nu bara av löpning 3-4 gånger i veckan och simning en gång i veckan. Simningen gör jag mest för att få träningsledaträning och träffa andra likasinnade och PLUS att jag boostar mitt självförtroende. Jag hoppas att ingen av mina träningsvänner läser detta. Jag är rätt vass på simning och det syns inte på mig. I början får jag alltid lägga mig sist i simbanan, sen simmar jag i kapp framförvarande. Så vid nästa träningsmoment vill de inte ha mig i hälarna så då säger de, - du kan simma före mig. Jag njuter av den kommentaren. Bästa kommentaren - Förlåt att vi simmar så sakta. Jag svara då - Det gör inget, det är så smickrande. Självklart är det inte så här alltid och det beror ju helt på vilken simbana jag lägger mig i. Förra gången jag simmade fick jag ingen självförtroendeboost utan ren utklassning och pisk. Men det skadar inte att ha lite blodsmak i munnen ibland. Jag höll på att vinna sista intervallen men blev omsimmad och då fanns det knappt bränsle kvar att simma i mål.

Året blev inte rikigt som jag hade tänkt. Jag skulle ju göra en klassiker och Kalmar Ironman. Det blev en halv klassiker. Jag gjorde Vasaloppet och Vätternrundan, och är väl rätt nöjd med mina bedrifter. Men när det sen blev dags att ta sig till Vansbro för att simma 3 km, så tog jag beslutet att det inte var lönt att åka ända dit för att simma i en timme. Mitt huvudsakliga mål var att göra en ironman och att lägga den tiden på Vansbro kändes inte som ett klokt beslut. Och då blev det inte heller aktuellet med Lidingö och jag tror inte att min kropp skulle ha klarat av det. Det tog tid att återhämta sig från Ironman och jag tror att jag har lite kvar innan jag är helt hundra.

I juli månad åkte Mattias in akut till sjukhuset. Han opererades akut och då upptäckte läkaren en aggressiv hjärntumör. Operationen gick bra, den skedde precis i rätt tid av precis rätt läkare.  En timme senare så hade han inte klarat sig. I den sekunden det samtalet kom, spelade inget någon roll längre. Och i den sekunden sattes det igång en process i mitt liv som ifrågasatte allt jag gjort och ville göra. Jag önskar att den kraften jag har, att jag kan ge den honom och hans familj. Hur futtigt allt kändes, hur tacksam jag är över att jag och mina barn är friska. Att göra en Ironman i det perspektivet kändes inte lika viktigt längre. Jag kan inte påstå att jag är så långt från att leva mitt liv som jag vill. Men där är förändringar som är viktig för mig. Jag har inte umgåtts med dem som jag tycker mycket om. Jag har inte sagt till några av dem som jag har omkring mig hur mycket jag tycker om dem eller bryr mig om dem. Jag har insett att jag inte har all tid i världen, och den tid jag har vill jag prioritera rätt med rätt människor. Och att våga.  Våga att göra, våga att tycka, våga att säga och våga att känna.

Säg och gör det idag!

Jag säger bara FUCK CANCER.

Sist så tog det ett tag innan det sjönk in. Jag tog mig runt och i mål, dock lite försenad. Men jag har börjat att accepterar och glädjas över min bedrift och kanske är det så att min PT, Daniel Ekman har rätt, jag skulle vänta ett år till innan jag kastade mig ut i Kalmarsund.  Det har gått en och en halv månad sedan jag sprang i mål i Kalmar. Daniel sa att jag skulle vila i 4-6 veckor innan jag är återhämtad. ELLER HUR????? Jag har vilat med kanske inte så som jag skulle göra. Jag kan inte fatta att det är så svårt att vila och känna sig trygg i att vila. Problemet är att jag är beroende av mina endorfiner. Plus att jag äter som om jag skulle göra en Ironman imorgon. Detta gör att jag inte känner mig bekväm i att ligga i soffan och känna hungern. Att äta ligger så naturligt för mig, att jag går bananas om jag inte får äta. Därför smyg-äter jag och smyg-tränar. Vilket inte är någon skön känsla. Jag tycker om att göra saker fullt ut och stå för vad jag gör. Så när det hade gått fem veckor kände jag att nu är det dags att lägga in en högre växel. Men det ville inte mina ben. Denna veckas lärdom, vila när du vilar och ät när du ska äta! När jag springer distans springer jag i mitt tempo och lyssnar på min kropp, lugnt och skönt. När det är intervaller springer jag allt vad jag kan och vilar i vilan. Alltså antigen eller inte något mittemellan som varken blir det ena eller andra, bara dåligt samvete och oskön känsla. Inte helt lätt men jag ska försöka att leva efter detta. Och kanske inte ifrågasätta Daniel utan lyssna och göra.

Jag vill tacka alla som har funnits runt mig och hjälpt mig i mål.

Mina Ironladies, SMACK, fy fasiken va vi har haft roligt tillsammans och jag har lärt mig så mycket av er.

http://www.ironladies.se/

Daniel Ekman min PT, detta året har jag inte bara varit medgörlig utan varit förbannad när det inte har gått bra för mig och skyllt på dig. Tack för att jag har fått kräka ur mig! Jag hade inte spelat på denna nivån utan din hjälp. www.ekmansidrottskonsult.se

Staffan Westholm, min hemmatränare. Tack för alla rundor. Framför allt den rundan som jag trodde skulle vara 5 km och som blev 18 km. Sjukt trött och omotiverad att springa den kvällen och den blev helt magisk. Synd att du flyttar. Men jag är tacksam över att jag har fått lov att träna med dig och alla våra fina träningspass. Inget av dem skulle jag ha velat missa. Önskar dig lycka till, jag vet att du kommer att lyckas!

Sjukt att jag har fått löp-träna med några av Sveriges bästa! Fan jag borde vara världsmästare i löpning!

Ingela Högberg som har gett mig healing under hela Ironmanen i Kalmar och annars också. -Om jag tror på det. -Ja det gör jag och jag känner skillnaden. En gång glömde hon heala mig och jag levererade inte något bra. Så kanske detta är den nya dopingen! www.energikallaniystad.se

Massage-Margareta, du ger förmodligen mig världens bästa massage. Inga skador eller problem. Kanske lite små känningar som du har lyckats att massera bort. Ett stort tack. Älskar dina generösa öppettider, tex fredagkväll kl 19. Kan det bli bättre?

Wivans gröna smoothies är en framgångsfaktor. Varje morgon har jag startat med en avokado, en banan, en näve med spenat och en näve rucola, mixas med is och vatten. (Ibland med lite honung eller ingefära). Mitt blodvärde ligger på 140 (medelvärde 125). Jag har svårt att äta på morgonen och detta har varit super att suga i sig så mycket näring på en gång. www.greenboost.se

Från 15 timmars träning ner till 3-5 timmars träning har påverkat mitt humör och jag har inte landat riktigt än. Jag funderar på mitt nästa mål, som kanske är att inte ha något! Det är mycket tid som har gått åt till träning och jag har haft gott om dåligt samvete. Cyklingen är för tidskrävande och jag har valt att inte träna mer cykling denna höst. Möjligtvis att jag tränar spinning i vinter när det inte går att löp-träna. Jag tycker om att cykla men just nu tar den för mycket tid och får vänta tills jag har den tiden igen.

Och ett stort tack till alla andra som har stötta mig och tränat med mig. Linda Hedin nu börjar löpträningen på riktigt…i blåst, i regn, i mörker.

Något att se fram emot i november. Jag, Anders och Jarek har satt ihop ett helt otroligt spännande triathlon-läger i Eslöv den 8-10 november. Sjukt imponerad av vilka kontakter vi har tillsammans och hur allt bara landar på plats. Detta ska bli riktigt kul att få lov att arrangera och det kommer att bli fler läger. Läs mer och gå in och anmäl er, www.tricampeslov.se

Övriga träningsnyheter: Jag och Mattias promenara i skogen en till två gånger i veckan. Njuter av att vara i skogen och röra sig och prata om vardagen och ibland bara lyssna på tystnaden. Lovely!              

Helena och jag ska prova en ny sport varje månad. Första gången blev det ett halv dåligt pass, som skulle vara boxning som blev cirkelträning utan instruktör... Under oktober hoppas vi att det blir klättring eller brottning. Vi väntar på besked. Någon som har förslag eller kontakter?

Take care. Många kramar <3

Till Mattias,

förstår att du är trött. Du har varit hos mig under hela min Ironman-debut och alla mina träningstimmar. Jag ger dig all min kraft och energi för du behöver den mer. Önskar att du är med mig när jag gör min nästa Ironman Köpenhamn. Jag bär dig runt i fall du vill. 

Veckan innan det var dagen D. Var nerverna helt omöjliga, till slut fick jag säga till mig  själv - Det finns ingen som tvingar dig. Skit i att åka dit. En rätt skön tanke, jag har ett val och jag behöver bara göra det som jag tycker om att göra det. Och då blev jag lugn och vann över nervositeten. Sen fick jag mycket beröm för mitt lugn och Anna tyckte det var skönt att vara med mig för jag hade sådan lugn inverkan på henne. Tills det blev kvällen innan starten, då grät jag så nervös jag var. Tack för att du tröstde mig, Patrik.

Min taktik,

Behåll lugnet och positivt tänkade genom hela loppet.

Dela upp det i delmål.  

När det är jobbigit, det kommer det att bli ännu jobbigare.

När det gör ont, det kommer att göra ondare.

När jag trött, kommer jag bli ännu tröttare.

Men detta var inte mitt orosmoment, utan det var simningen och den jävla Ölandsbron.  Simningen gick bra. Jag flög genom vattnet, och då bröstsimmade jag 1000 meter! Härlig känsla att komma upp ur vattnet och se så många cyklar som är kvar. Som tur var mötte jag Karolina i växlingen och hon erbjöd sig att hålla mig sällskap över bron. Upp över bron gick bra men ner var läskigt med sidovinden och den höga höjden. Men det gick över förväntan. Cyklingen gick bra, mycket motvind men jag är nöjd med min cykling. Karolina och jag skiljs efter bron. Och efter 8 mil cyklar Anna ifatt mig och erbjuder sig att cykla med mig över bron. Vi ger varandra ny energi och ökar på farten. Upp över bron går det bra men nerförs håller jag på  dö. Min höjdrädsla slår till med full kraft. Jag bromsar ner farten och klickar ur skon. Jag är nästan på väg att hoppa av cyklen, ja är så rädd att jag skakar i kroppen. Anna cyklar brevid och peppar mig. Hon är livrädd för att jag ska köra ut i bilbanan. Till slut kommer vi ner och kan fortsätta cykling, 6 mil kvar till mål och jag har klarat min värsta hinder. Sista milen på cyklingen suger, värst motvinden. Varför kan det aldrig vara värst medvinden? 

Jag var inte positiv när jag började att springa. Svårt att hitta motivationen att springa 42,2 km.

-Ta dig till nästa depå, 2 km. Så sa jag till mig själv 20 gånger och sen var jag i mål! Min mage ballade ur så jag tillbringade mycket av min löpartid i toalettkö.  

Jag hade  inte så ont. Jag var inte så trött. Det var inte så jobbigt. Men jag  är inte så nöjd med min löpartid.

30 minuter efter målgången rasar jag ihop och får ligga på sjukstugan. Med hjälp av vätskersättning och omvårdnad så kan jag ta mig hem med hjälp av Anna.

Men om jag sätter allt i ett annat perspektiv så är jag tacksam över att jag kom i mål och att jag är omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig.  Det är viktigast i livet.

 En av fördelarna med att göra Ironman är att man kan äta

 vad man vill och hur mycket man vill.....

Fyra glada Iadies i mål. Ett årsträning tillsammans och nu är vi i mål!

Nu är det bara 6 dagar kvar till Kalmar Ironman med start kl 07,00 den 17 augusti.

3,8 km simning, 180,2 km cykling och 42,2 km löpning.

Som Niklas sa - 2000 meter simning, bara det är en bedrift!

Försöker se målbilden framför mig  - när jag springer in i målfållan på den blåa mattan och jag tittar på klockan! Och tänker right on time! Jag känner att jag har uppnått vad jag vill och jag precis rätt kraft kvar när jag går i mål! Helt överlycklig.

Jag har gått från 15 timmars träning till knappt 5 timmar per vecka. Så det finns ju tid till att tänka. Varje tanke man tänker slutar med att jag tänker på Kalmar. Jag har redan börjat med avslappningsövningar för att klara av att varva ner dagarna innan tävlingen. Nu pågår också planering av de sista detaljerna. Vilka kläder ska jag ha? Hur ska jag ha håret? Ska jag ha mascara? Eyeliner? När ska jag äta? När ska jag dricka? Hur gör jag för att spara på krafterna så att de räcker ända till löpningen. Jag har redan börjat att packa. Livrädd att jag ska glömma någon av mina viktigaste prylar.

Ett helt år har jag tränat för detta. Det var precis ett år sedan vi träffades att bestämde oss och gjorde upp planer för Kalmar Ironman. Vissa veckor har det blivit mer än andra, och vissa mindre men jag är väl rätt nöjd med mitt träningsupplägg och träningstimmar. Jag har utvecklats hyfsat. Löpning har varit den svaga länken under hela våren och sommaren. Jag har haft några riktigt bra intervall-träningar med min idol, Staffan Westholm (http://www.ystadsallehanda.se/sport/article761818/Loumlpargurun-Westholm-br-en-av-de-nominerade.html9. Pepp och tillrättavisningar från Daniel Ekman. Jag har tur som känner så bra löpare som vill dela med sig av sin erfarenhet och kunskap. Jag har så mycket potential i löpning.... Så jag kanske gör en hyfsad löparrunda på lördag. I mina mått mätt.

Ett års intensivt tränade och tänkande, jag på väg mot målgången och jag känner redan en saknad och en tomhet över att mitt livs största utmaning snart är till ända. Vad vill jag göra sen? Är jag en typ som vill förbättra mina tider? Eller vill jag bara spränga gränser? Under detta år har jag förbättrat form jämfört med förra året. Skillnaden har varit stor. Första året var det en förälskelse i triathlon, i min kropp, i alla  nya vänner och all gränser som jag sprängde. Detta året har jag upptäckt att det har varit många måsten. Det har i sommar känts som ännu ett stressmoment och "måste" träna. Jag har inte ångrat något träningspass men jag har saknat förälskelsen i min träning och den glädjen jag kände förra sommaren. Det ska bli intressant att sätta nya mål efter ironman. Det kanske blir ett år med bara nya sporter. Det kanske blir ett år att toppa formen och njuta av det utan att ställa upp i en massa tävlingar. Det kanske blir något helt annat! Förslag?          

Kroppen är sliten och psyket är inte starkt. När jag anmälde mig till Kalmar Ironman så var målet att ta sig i mål. Nu har ju det målet skjutits fram, efterhand som månaderna och träningstimmarna har ökat. Ångesten över tävling börjar att nått sin kulm, och det är dags  att träna mentalt nu. Jag pratar med mig själv - Paula, målet var ju att ta sig runt inte att göra det på 12 timmar. - Paula, förrförra året kunde du inte frisimma, cykla 10 mil eller springa en halvmara. Nu kan jag frisimma, cykla 18 mil och springa i alla fall 2,5 mil utan att dö! Jag kommer att ta mig i mål men kanske inte på 12 timmar. Jag ska ha en rolig och utmanande dag, den 17 augusti. Jag ska simma i det sköna, klara vattnet. Jag ska njuta av cyklingen runt Öland. Springa igenom Kalmar och vinka på publiken. Det ska bli en av de bästa dagarna detta år. Det är detta jag har tränat för hela detta år.

Efter förrförra helgen när vi cyklade 20 mil på lördagen och sprang 3 mil på söndagen, var jag positiv till min form. Så plockades jag ner denna helg, brutalt uppvaknade. Örserums triathlon tävling skulle var en fingervisning om hur bra form jag är i. Och i den håla, räknade jag iskallt med att det är fullt av första-gångs-triathleter. Hahahaha vad lurad jag blev. Nu mera har jag en tävlingslicens, det måste man ha för att var med i Ironman. Det har väl lite med försäkringar och sånt att göra kan jag tänka mig plus att jag tävlar med kvinnor i min åldersgrupp. I Sövde så startar alla samtidigt oavsett om du är med i tävlingsklass, man, kvinna eller motionär. Och då tror jag att det är likadant överallt. Men så är det inte i Örserum.... Där startar jag med endast kvinnor i tävlingsgruppen. Och vi är bara 17 st. När jag börjar titta mig runt upptäcker jag att deras cyklar kostar 4 ggr så mycket som min och de är 4 ggr så vältränad som mig. Va fan! Detta är jag inte beredd på. Jag skulle ju glänsa och gör en riktigt bra tid. Jag kommer att vara sist. Fan för att försvar sig mot bottenplaceringarna. Mitt självförtroende dalar snabbt ner. 20 min innan start - Det är 22 grader i vattnet. Vi måste starta utan våtdräkt. Ännu en otippad överasking som får mig ännu mer ur balans. Då tar sig några av tjejerna på sig sin wetsuit. Jag känner mig som kusinen från landet, saknar den blommiga badmössan för att jag ska var komplett. Starten går och vi får springa 100 meter ut i vattnet innan vi kan börja simma och då är jag ju andfådd. Det går inte att frisimma och jag bli omsimmad av alla. Jag är i sånt underläge att det inte finns någon kraft att kämpa. Jag börjar bröstsimma och ser hur sist jag ligger. Helt plötsligt bröstsimmar jag om en tjej som frisimmar. Det går på rätt håll. Andra varvet börjar jag att frisimma och simmar om en till. Jag upptäcker att jag har tre bakom mig.

Upp i växlingsområdet, det är jag som snabbast på. Jag har nu 4 eller 5 bakom mig. Cyklingen som har blivit lite av min styrka är plötsligt inte det längre. Jag måste stå upp och trampa i uppförsbackarna för det finns i inget pulver i låren. Jag blir omcyklad av en tjej i en uppförsbackarna men klara av att hålla min placering. När det är dags att springa står solen högt och det är varmt. Även löpningen är banan väldigt kuperad (I skånska mått mät) Jag är missnöjd med vad jag presterar men jag gjorde det. Jag är förvånad över att det inte gick bättre. http://orserum-triathlon.r.mikatiming.de/2013/?pid=list

Måndag, jag ringer min PT och skäller ut honom för att jag är i så dålig form. – Det visste jag, svara han. – Hur kunde du vet det????? sa jag. Jag sa till dig att du inte skulle köra 20 mil cyklingen och sen 3 mil löpning. Din kropp hinner inte återhämta sig. Du ska vara glad att du kom runt. Du ska vara ännu gladare att du inte är skadad. Om du ska komma i mål den 17 augusti måste du börja lyssna nu. Du får inte träna några långpass. Inga intervaller. Vila varannan dag. – VA, ÄR DU SÄKER?? det låter helt galet. Jag vill bara springa långt, cykla långt och simma ännu länge och då ska jag göra tvärtom. 

Jag ska lyssna och göra som Daniel Ekman säger för han hade rätt hela förra året (http://www.ekmanidrottskonsult.se). Min kropp behöver nog återhämta sig. Nu börjar träningen med det mentala istället. Jag hoppas att många av mina vänner kommer till Kalmar och hejar den 17 augusti. Kram