Många tips inför Vasaloppet har jag fått, inte så värst många positiva, ändå valde jag att åka. Jag har ungefär 20 mil längdskidor i benen innan starten i måndags. Så jag var rätt orolig.

När vi körde förbi starten efter vår semester vecka i Sälen sa Anna - Du ser den branta backen?. - Mmm den ser jag, sa jag. - Den fortsätter så i 1 mil, den tar aldrig slut. Jag var helt slut när jag väl kom upp och planade det ut lite men var ändå uppför i 3 mil till. Sen blir det bättre sista hälften av Vasaloppet. Men det kommer att göra ont och vara jätte jobbigt, peppade Anna mig med. Shit va jobbigt tänkte jag, om super-Anna tycker det är jobbigt kommer det vara sju resor värre för mig. Å nej vad har jag gett mig in på. Detta var rätt så vanliga kommentarer från dem som har åkt. - Kallt, mörkt och jävligt var det någon som sa. -Sista milen är riktigt trevlig. (kul att se fram emot det efter 8 mil).

Så när jag steg upp kl 04,00 i Mora för att ta bussen till starten, då var jag inte förväntansfull utan skit-rädd. Men det var rätt skönt att sitta en timme på bussen och fundera på upplägget. Vid 07,35 så går jag över startlinjen och det är lagom med folk i spåret. Solen är på väg upp, minus 12 grader, vindstilla och spåren är perfekta. Efter 200 meter börjar stigningen. Och jag tänker - titta bara på skidspetsarna tills det blir plant och det kommer dröja länge. 2 km upp- check, 4 km upp - check och 6 km upp - check, det blir plant... men vad är detta. Jag har inte börjat att gråta, inga stavar som har gått i sönder, ingen som har trillat på mig, ingen som har knuffat mig och jag har kraft kvar. I 3 mil åker jag och väntar på att det ska bli för jävligt. Men det är bara helt underbart. Solen skiner, spåren är fantastiska, total tystnad och vindstilla, man hör bara skidorna som glider fram och stavarna som sätts i. Det känns nästan som jag har kommit på hur man gör för att åka längdskidor. Lite långt mellan depåerna, jag är väldigt törstig när jag kommer fram till depåerna som ligger med 1,2 mils mellanrum. Kläderna funkar väldigt bra. Tackar mina sponsorer för mina kläder (www.connectmarketing.se). Vid två tillfällen var spåren helt uppkörda men annars var det perfekt. Jag vågade inte titta upp utan blicken var fäst 3-4 meter framför mig. Jag väntade på de hemska uppförsbackarna och den fruktansvärda nedförsbacken i 9 mil. I mitten av 4,5 mil känns det att det är långt kvar men jag försöker att fokusera på att ta mig en mil i taget. Nu är jag inte tveksam inför nedförsbackarna, jag vill inte missa en ända gratis meter jag kan få. Jag trillar en gång och det är för att en tjej framför mig håller på att trilla. Sista milen ser jag fram emot, men det känns som att det inte går framåt, har man tillrygga lagt 8 mil så borde den sista milen gå jätte fort tycker jag men så var det inte. Tungt som sören och jag får använda mitt mantra för att lyckas ta mig framåt. Härlig känsla när man kommer in i Mora, publiken applåderar och jag gör en spurt i mål, tänk att det fanns pulver kvar. 10 timmar och 10 minuter tar det för mig att tillrygga lägga 9 mil. Jag är nöjd med min tid och jag kommer att göra om det. Och härligt med en liten hejarklacka som tog emot mig när jag gick i mål.

Mina tider var hyfsat stabila och jag kände mig jämn stark, såklart var jag ju trött i mitten av loppet och slutet men med tanke på mina tider så märktes inte det nämnvärt. Jag fick ont i ljumskarna efter en timme, sen fortsatt det med att fylla på, ont i ryggen, armarna, axlarna och händer, men det gör ju inte så ont som att födda barn...

Nu har jag haft 2 lyx-dagar med bara vila och mat, det känns som jag aldrig blir mätt. På fredag blir det företagsstafetten med BEST WESTERN Syd, jag kör den första sträckan som är ”2,4 mil uppförsbacke” vi får ser hur kroppen reagerar på det.

I lördags åkte vi längdskidor. Jag var inte speciellt sugen och det var töväder, men vi åkte till Skåne Tranås (http://www.skidspar.se/skane/tomelilla/skane-tranas). Trots att det inte fanns någon snö hemma, så fanns det tillräckligt för att åka där. Något av det bästa med Skåne-Tranås är att Lisen ställer fram blåbärsoppa och bullar till självkostnadspris, förutom att de ser till att det finns bra spår så finns det även längdskidor till uthyrning och en vallabod. Och som inte det skulle vara tillräckligt är hela familjen behjälplig med allt så att det känns extra trevligt och välkomnande. Sonen fungerar som PT och Lisen passade på att berätta att på söndagen så var det DM i längdskidor i Skepparslöv, perfekt genomkörare inför Vasan. 5 mil.... ja det tog ju inte lång tid att bestämma sig, att det var det man skulle göra på söndagen. Vi körde lite mer än en mil och det känns "sådär", det går inte fort men det går framåt. Sen var det bara att boka om hela söndagen och gå och lägga sig tidigt inför söndagen.

Min andra skidtävling; DM i Skepparslöv. Och jag vallar mina skidor för andra gången. Lite rädd är jag ju att jag vallar fel. Men detta är det bästa med motionärer vi har alla varit där - nybörjare, och alla vet hur det känns. Otroligt hjälpsama är alla dessa motionärer. Så det är bara att fråga första bästa - Vilken valla ska man ha? - Vilken valla har du? - Tror du att detta är rätt? Och sen pratar man som man känner varandra. Tänk om det kunde vara så här naturligt i alla samanhang! Tex på nattklubben – shit va trevligt det skulle vara.

I vasa-loppsklassen var vi 17 stycken som ställde upp och totalt 60 personer var med och tävlade. Jag och Patrik höll varandra sällskap i 5 mil och gled in på delad 17:de plats. Tävlingen var på 5-km-banan, så 10 varv. Jag ställde in mig på att göra 3 mil, rent mentalt kändes det rimligt att köra 6 varv istället för 10 varv. Första milen gick på 55 minuter, rekordtid för mig! När vi har kommit till hälften känns det helt ok,  i alla fall så är jag så pass fräsch att jag måste fortsätta. Varv 6, 7, 8 är mentalt riktigt jobbiga, här blir det mycket mentalträning och mantra. Hade Patrik valt att köra om mig här hade jag inte fortsatt. Så en eloge till att Patrik var så mycket gentleman att han inte körde om mig, eller så hade han så pass bra utsikt att det inte kändes motiverat att köra om. 5 timmar och 28 minuter tog det att avverka 5 mil.

Det positiva är att jag inte hade skav, inte ont så jag grät utan kunde ta mig hem. Väl hemma rör jag mig i ultrarapid. Jag är så trött. Att laga mat tar en hel evighet. Jag äter fast jag inte är hungrig och drar slutsatsen av att jag har ätit för lite. Tvingar i mig en stor portion glass. Stapplar mig ut i bilen för jag har en massage-tid att passa. Det gör ont när Massage-Margareta går igång. Framsidan av låren är lite som tortyr och när hon masserar svanken skriker jag. Men lite skönt var det också såklart. Sedan hämtar jag barnen i Malmö och sen hem igen. Detta kändes som en evighet innan jag äntligen fick lägga mig i sängen. Man skulle ju kunna tro att jag nu skulle kunna sova som en stock.... nepp. Det ont i kroppen varje gång som jag vänder mig i sängen. Jag har ju gjort mer än hälften av 9 mil, så på måndag ska jag nog ta mig i mål. Och jag tror att det är någon som kan förlora ett vad!

Tröttheten har blivit lite bättre sedan jag började med EEA, aminosyror (protein). Jag fick rekommendationer att antigen prova BCAA eller EAA men efter ha forskat lite på nätet så känns det som ett bra val med EEA. Och sen har jag plusat på med extra kalcium i form av WNC som man tar innan man somnar. Och jag sover som en stock sedan jag började med dem. (http://www.budo-fitness.cc/os2/index.php?cPath=20) . Jag försöker att vara noga med kosten, äta 5 gånger om dagen. Men det är tortyr att inte äta kakor och annat sött. Så det brukar bli lite varannan dag med kakor.  Djupt tacksam för alla de som har hjälpt mig med mina styrketräningspass. Kul att få träna med systersonen. Och vilken kunskap, djupt imponerad och suger åt mig av all hans kunskap. När jag tränar, så tränar jag på ungefär 70% av min kapacitet, alltså, jag tröttar ut mig lagom och har inte någon träningsverk! Men när man kör styrketräning så maxar man varje övning tills musklerna skakar. Vilket gör att jag har haft träningsverk i 3 dagar där jag ibland inte har kunnat lyfta pennan från skrivbordet! Men nu har du ju blivit lite muskler som jag hoppas att jag får användning av på måndag.

Två trevliga tidningsartiklar om mig och mina fina träningskompisar.

http://ystad.lokaltidningen.se/en-jarnkvinna-med-mal-i-sikte-/20130212/artikler/702069685/1846

http://www.ystadsallehanda.se/skurup/article1814863/Jarnhard-traning-infor-tufft-lopp.html?fb_action_ids=10151262768472124&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Ha en fortsatt underbar vecka. På söndag blir det tåget till Mora, längtar : )               

Lördagmorgon, - Sära på bena och böj dig framåt, PUTA INTE MED RUMPAN skriker min skidtränare på mig. Längdskidor säger jag bara. OMG att det ska vara så svårt att få till det. Jag vill också åka sådär snyggt och snabbt. Det är lördagförmiddag och första passet av fyra har startat. Min tränare vill att jag ska visa hur jag åker, så jag anstränger mig att åka riktigt snyggt och snabbt. Jag vänder tillbaka och avfyrar ett leende. Här väntar jag på att få beröm... - Herre gud! Är du säker på att det är lämpligt att du åker Vasaloppet, jag skulle nog rekommendera dig att åka tjejvasan istället. Hur många gånger har du stått på längdskidor? Är det någon som har berättat för dig hur man gör? Mitt leende blekande snabbt bort och jag var tillbaka på i verkligheten. Fan också, jag måste klara Vasaloppet. Han fortsätter vidare - Det är ingen idé att vi kör något långt, du måste lära dig hur man gör först. Vi kör några övningar som du får träna här på det plana-spåret.

I en timme tränar jag på att, sära på bena, böja mig framåt, inte puta med rumpan, sätt i staven ORDENTLIGT. Oj vad det är mycket att tänka på och korrdinera. Stav-nedsättningen är jobbigast, där känner jag att det momentet har jag faktiskt inte gjort ordentligt överhuvudtaget. Axlar och armar får jobba ordentligt. Jag, barnen och några andra nybörjare håller varandra sällskap på det plana! Men jag trillade i alla fall inte. Andra träningspasset, får jag äntligen ge mig ut i spåret. Min tränare fortsätter att kommentera alla fel jag gör hela tiden. Det blir 1,5 mil och jag är mör i kroppen och tycker själv att det har gått bra och att det nog har hänt något i alla fall. Söndag morgon kroppen är lite mosig men det känns fantastiskt att få lov att be sig ut i spåret... trodde jag. - Det är bättre att du stannar här på det plana och tränar en timme utan stavar och en timme med! Fram och tillbaka åker jag, hundra gånger. Sen åker jag en runda i spåret utan stavar, börjar så smått fatta det där med glid och fäste under skidorna. Efter mina övningar åker jag framför min tränare och han har problem att hänga med. (eller så inbillar jag mig, ha ha) Och efter tredje passet får jag äntligen beröm. - Nu börjar du att fatta hur man ska åka men jag slår vad om att du kommer att bryta loppet.

Jag säger bara ni Norrlänningar vet inte vad vi Skåningar går för! Om jag så kryper i mål så kommer jag inte att bryta. Jag förväntar mig blod, svett och tårar, den 25 februari i 12,5 timmar.

Sjukt imponerad av Ulricehamn. Spåren var helt fantastiska med konstsnö och i anslutning fanns det vallabod och omklädningsrum. Lite längre bort fanns det en slalombacke och nere i byn ett nybyggt kallbadhus vid sjön. Lite långt men det är nog närmste längdspåren som jag kunde hitta.

21 dagar kvar tills det är dags för Öppet spår - Vasaloppet - 9 mil. Det måste komma mer snö så att jag hinner träna lite till. Det blir löpning och styrketräning under de närmaste veckorna. Och jag har köpt mitt första proteinpulver, måste testa. Jag har haft svårt att få tillbaka styrkan och energin i kroppen efter mina långlopp i höstas. Och hoppas att detta kan vara en lösning på mitt problem. Skulle ju behöva en hel del extra energi inför Vasan.

Längtar till Sövde-träningarna

Nu har jag semester i Hundfjället, Sälen tillsammans med bästa träningskompisen Anna och våra tonårs-söner. Jag laddar inför Vasa-loppet den 25 februari, öppet spår. För några veckor sedan kändes det rätt lugnt att köra 9 mil på längdskidor. Idag är jag inte lika kaxig. JAG ÄR EN SKÅNING, jag får inte till det. Det är så frustrerande när 80-åringar bara glider förbi mig, helt utan ansträngningen. De måste vara födda på skidorna. Eller? Går det att lära sig på några veckor? Men det är en riktigt trevlig motionsform som inte sliter på kroppen. Och naturupplevelsen är helt fantastisk, man glider fram i den tysta skogen. Det är ju något med de här uthållighetstävlingarna som triggar igång mig. Nu förstår jag att jag måste få till det med en riktig träningshelg till innan den 25/2.

Men vi har det riktigt skönt och bra här. Vi går upp vid 7-tiden, sticker ut på längdskidorna. Sen är vi tillbaka vid 9-tiden och väcker killarna. Vi har haft några riktigt härliga dagar i backen. Helt underbart att bara få vara här att åka skidor både på längden och tvären. Anna och jag har ju hysteriskt roligt tillsammans.

Mer styrketräning är ett måste. Styrkan i bena finns men överkroppen saknar den styrkan. Det gäller både armar, axlar och bålen. Konditionen är jag inte så orolig för men risken är att jag inte får till tekniken går det åt för mycket energi i onödan. Och då kommer det att bli riktigt tufft.. och ja det kommer att bli tufft i vilket fall som helst. Men det kommer bli riktigt bra träning i alla fall : )

Oj oj vad det har hänt mycket under 2012 och allt har varit helt fantastiskt.. eller kanske inte men ... men jag har haft ett super år. Jag har gått från noll i träningssjälvförtroende till för mycket. Under hösten har jag helt tappat fotfästet och bara öst på i sällskap av Anna. Anna har ju tränat på motions-elit nivå i rätt många år och jag har bara hängt med. Inte jätte smart att hänga på i hennes tempo. Lidingöloppet (3 mil), Coasteering (4,5 mil) http://www.teamcreate.se/index.asp   och Bromölla maraton (4,2 mil), under dessa 3 lopp har min kropp inte hunnit återhämta sig, vilket jag får betala för nu. Jag har inte fått några skador men jag blir andfådd och njuter inte lika mycket av träningen som jag har gjort tidigare. Jag har t.om hoppat över tränings-pass. I våras kunde jag utan problem bestämma mig för att förlänga träningspasset under tiden som jag tränade. Denna höst har jag problem med att hålla motivationen upp under hela passet. Jag undviker att träna själv för jag litar inte riktigt på min träningsdisciplin. Tröstar mig med att, för att ligga på topp till våren och sommaren behöver jag en botten-period nu för att återhämta mig. Och den där återhämtningen är ju ett problem i sig. HUR GÖR MAN FÖR ATT ÅTERHÄMTA SIG? Jag har den senaste tid haft 2 vilodagar per vecka. Men uppenbarligen räcker inte det. Att vila en hel vecka utan träningen är som att jag skulle börja röka och dricka alkohol igen. Det finns inte på kartan helt enkelt. Jag försöker att köra simning och löpning, lugnt och länge utan att köra slut på mig. När det gäller löpningen så är det ju inga problem att köra lugnt och långt, det är som jag har fått en cementröv i julklapp. Simningen är lite mer problematiskt, då jag i princip inte simmar utan tränare. Om någon säger att jag ska simma 16*50 meter, strax under maxfart så känner jag att jag måste göra det. Det går inte att välja att ta det lugnt när det gäller intervaller och intervallerna är ju en förutsättning för att utvecklas i simning. Nu kan jag simma mer än 2000 meter frisim och det går som på räls, i alla fall i bassängen. Vem trodde att det skulle ta 1 år att lära sig simma frisim?  

Vecka 2 är en milstolpe i träningsupplägget. Vi åker till Sälen för att åka skidor både nerför och på längden. På dagarna kommer vi att åka utförsåkning och på eftermiddagen/kvällen blir det längdskidor. Jag hoppas att min kropp har återhämtat snart, för det dags att börjar förberda sig inför Vasaloppet den 25/2, öppet spår 9 mil. Längtar så efter fjällen, snön, ledighet och träningen.

2013 blir det "en klassiker" (http://www.ensvenskklassiker.se/startsida/ ), Ironman Kalmar (http://ironmankalmar.com/sv/ ) och Tjurruset (http://www.tjurruset.se/start/, tillsammans med min bror). Jag ser klassikern som ett sätt att ha delmål inför Ironman. Jag gör inte "den riktiga klassikern" i och med att jag inte gör det "riktiga" Vasaloppet men jag kommer att köra sträckorna. Lidingöloppet gjorde jag i september men gör nog om det nästa år så jag kan få en bättre tid. Vätternrunda är helt klart en psykologisk spärr, 30 mil på cykel, gör att 18 mil cykling i Ironman känns som helt överkomligt. När det gäller klassikern så är det inga tider som är intressant utan mest att ta sig igenom, träna varierat under året, träna upp uthålligheten och framför allt spränga de psykologiska gränserna. Allt för att Ironman i Kalmar ska genomföras på 13 timmar! Here we go ; )

Kolla gärna in vår hemsida: www.ironladies.se

Bromölla Marathon den 11 november 2013. JAG GJORDE DET.... 4 timmar och 34 minuter så var jag i mål. Vilken grej.

Uppladdningen inför maran har inte varit ultimat och kan jag kan inte skylla på Daniel  Ekman(min PT). Mitt upplägg och målmedvetenhet är inte jämförbar med hur det var i våras. Men jag tränar 5-6 dagar i veckan. Mitt i veckan är det mest; spinning, bodypump och vattengympa. På helgerna blir det långlöpning och simning, ofta dubbelpass på söndagen. Intervall träning existera inte just för tillfället. Vilket jag tror är en bidragand faktor att jag inte utvecklas i löpning för tillfället. I simningen är det mycket intervall träning och jag har verkligen utvecklats. Det är veckans tuffaste och roligaste träning, när det har gått 30 minuter njuter jag av blodsmaken i munnen. Jag älskar när det blir riktigt tufft, något kickar igång och efteråt är det bara så man vill skratta. Endorfin-kickar är beroende framkallande.

I lördags stod jag på starlinjen, stark och laddad. "Sikta mot himmeln och landa i trädtopparna!" Fyra timmar är målet, inte helt omöjligt tyckte jag då men... nu vet jag. De två första milen går bra. Jag tar rygg på en kille och ligger bakom honom hela tiden och är inne i hans komfort-zone... Vid tredje vätskekontrollen ber jag om ursäkt att jag ligger så när men meddelar också att jag kommer inte att flytta på mig. Han sa att det var ok. Jag är som hans skugga, naglar  fast min blick på hans fötter och rör mig i hans tempo med samma nedsättningar samtidigt som jag kör mitt mantra och detta funkar för mig. Efter 21 km ligger vi under 2 timmar och jag känner mig fräsch. Fan det här kan gå vägen. Vid 25 km är det vätskekontroll och jag känner mig törstig och behöver energi. Jag stannar till lite för länge och tappar "min rygg". Jag ser honom längre fram men har inte kraften att spurta efter honom. Jag börjar springa och det blir tungt och tyngre. Farten blir avsevärt långsammare och när jag är på 28 km och lite uppför så orkar jag inte att springa. Jag går en bit och skäller på mig själv. Det här är mentalträning på j-vligt hög nivå. Jag måste hitta kraften, energin och orken att börja igen. Efter ett par 100 meter börjar jag att springa och springer in på sista varvet. En tjej springer i fatt mig och tar rygg på mig, efter någon kilometer går hon upp och erbjuder sig att dra. Vi turas om att dra, det blir kortare och kortare sträckor. Hon har problem med sitt knä. Jag har ont i knän och höger höft, det onda flyttar sig fram och tillbaka men smärtan är ett faktum. Mitt mantra tuggar jag för fullt och försöker med den energin som finns kvar kväva tankar som "-jag orkar aldrig" "-jag skiter i det här nu och går" "-gu vad det gör ont, knäet måste ha gått ur led". Vid varje negativ tanke måste jag prestera en positiv tanke "- spring till nästa skylt, bry dig inte om hela sträckan", "-bara jag tar mig till nästa vätskekontroll", "-detta ska gå om jag så ska krypa i mål", "- har jag sagt att jag ska springa ett Marathon så ska jag få det gjort idag". Tjejen jag springer med har det tuffare än vad jag har det. Jag peppar henne och laddar henne med mina positiva tankar men vid 38 km ger hon upp. Jag har ingen lust att släppa henne, att få fokusera på henne hjälper mig att vara stark. Men hon är påstridig och till slut släpper jag henne och lyckas att springa de sista kilometrarna i mål. Smärtan i kroppen är jobbig och det är nästa så jag måste prata högt för att övertala mig själv för att fortsätta. Men i mål kommer jag på 4,34 och hamnar på 5 plats i SM. Helt otroligt. http://www1.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_459843/cf_87178/Resultatlista_Brom-lla_Marathon_2012-2.PDF  Marathon - Check.

Idag har jag fortfarande ont i knäna och höften, det kommer nog att ta någon dag till innan jag kan gå normalt. Jag är inte skadad men överansträngd och mycket nöjd. Mina träningskompisar Liselott Håkansson tog silver på 3,34 sjukt grym och stark är hon. Min finaste Anna tog också silver på 3,55, shit vilken tjej. Idag är hon antaglien helt återställd och springer milen i slingan :).

På tisdag släpper de 300 startplatser till Kalmar Ironman 2013. Jag kommer att sitta som klistrad framför datorn. Håll tummarna att jag och mina träningskompisar får startplatser. Årets sista tävling är avklarad. Nu börjar träningen inför Vasaloppet. Rullskidorna ligger fortfarande kvar i bakluckan och jag är livrädd för att prova dem. Någon vecka till så kanske. Jag har starta en liten löpargrupp i Abbekås på måndagkvällarna. Vi träffas vid affären kl 20,00 med pannlampa och reflexväst. Helt grymt underbart att springa i mörker, i grupp!

Hösten är i full gång och träningen går på halvfart. Jag befinner mig i något konstigt mellanläge där det inte blir något av träningen. Jag har gjort 3 tävlingar som alla har gått riktigt dåligt. Men å andra sidan är min ambitions nivå väldigt låg.

Malmö Velo 125 km cykling. Detta borde inte vara något problem efter en hel säsong med cykling. De första 2 milen går det perfekt, vinden i ryggen och vi ligger i en fin klunga, snittar ca 35 km/h. Sen möts vi av motvinden och backarna. Jag älskar verkligen att cykla, alla tävlingar jag har ställt upp i har varit förenat med ren cykelglädje. Jag har haft krafter som inte trodde fanns, inte brytt mig om backar eller motvind utan bara cyklat på. Efter 2 mils motvind och konstant uppförsbackar börjar jag gnälla och kan inte för mitt liv tycka att det är någon cykelglädje överhuvudtaget. OCH DÅ ÄR DET MER ÄN 8 MIL KVAR.. Det är min absolut värsta tävling, det var länge sedan jag kände mig svag och att jag inte hade några krafter kvar. Några ljusglimatar var det ju, i och med att vi låg rätt långt bak så snålades inte med kanelbullarna när vi kom till de olika kontrollerna. Att ligga i mitten av en cykelklunga, är som att ligga sked.. helt ljuvligt. Man bara följer med. Och som plåster på såren serverads det varm mat i målgången. Super bra.

Tävling nummer 2, Lidingöloppet, 3 mil löpning. Detta är mitt "so far"-längsta lopp. På fredagen innan Lidingöloppet så jobbade jag på Stensson Nattklubb http://www.stenssonnattklubb.se/ (världens bästa jobb). Så jag slutade att jobba 04,00 och skulle gå upp kl 06,00 för att hinna till flyget, men det var ju omöjligt att somna. Så kl 13,30 stod jag vid starten utan att ha sovit. De första 2 milen var ljuvliga, jag sprang lungt, tog rygg på en kille som sprang som en gud. (han sprang lungt och avslappnat, som en långsam gasell). Efter 1 mil kände jag att jag kanske skulle förklara att jag hade tagit rygg på honom om det nu var så att han kändes sig förföljd. Vi sprang tillsammans fram till ett par kilometer innan målgången, skönt att ha någon att prata med. Sista milen så var våra krafter rätt slut, vi går i uppförsbackarna och springer nerför. Det var som en rörelse som alla följer med i. En rikigt trevlig folkfest men shit vilka tuffa backar, inget en skåning är van vid. 3,30 gick jag i mål på och sprang ifrån mitt sällskap de sista kilometrarna. Känns alltid skönt för självförtroendet när man springer ifrån en kille ; ). Men men tanken var ju att jag i alla fall skulle klara 3,15 och drömtiden är under 3 timmar.

Tävling/utmaning 3 Coasteering (http://www.teamcreate.se/showpage.asp?File=/Coasteering/index.html). 4,6 mil löpning från Nybrostrand till Simrishamn plus kontroller.... Lidingloppet bleknar ju i gemförelse med detta. Det börjar regna i starten kl 09,00 denna lördags morgon. Jag känner av sviterna efter förra helgen då jag sprang Lidingöloppet och tänker "hur fan kan jag bara ställa upp i detta????? Halvfet och har inte sprungit ett maraton. Var är min hjärna?". Efter någon kilometer börjar mjölksyran märkas i bena och det känns inte skönt. Bit ihop, det kommer att släppa snart. Otroligt vacker natur och vi springer i grupp och hjälps åt att hitta kontrollerna. Vi fuskar lite också... Vissa kontroller är "back-kontroller" där en kontroll är nere och en upppe och en nere igen. Då gjorde vi så att en av oss tog alla våra kontroller och sprang med dem. Och vi som inte sprang hejade på den som sprang fram och tillbaka med våra kontoller. När vi hade tillrygga lagt 1,5 mil börjar mina knän göra riktigt ont. Men jag är rätt pigg i alla fall. Vi springer längs stranden, det känns somn vi springer mil efter mil och att vi inte närmars oss målet.. När vi kommer till Skillinge är det många av oss som är trötta och slitna. Det har regnat hela tiden, det göra att så fort vi stannar blir vi kalla. Kylan gör att vi måste forstätta att hålla oss igång. 1,5 mil inna målgången startar diskutionen om att lifta sista biten. Jag är kall, blöt och har as-ont i knäna. Anders tar tag i situationen och säger med myndig stämma "- Nu fortsätter vi. Jag kommer inte att lifta." Så är vi på banan igen men jag kan inte springa mer utan får börja att gå. 4,6 mil på 9 timmar. Oj oj vad ont jag hade i hela kroppen sen och trött att jag inte klarade av att hålla kroppen rak. MEN JAG KOM I MÅL. Mitt första ultralopp är avklarat.

Nu är det vila i 2 veckor och jag hoppas att mina knän ska förlåta mig. Nu har jag vilat i en vecka och jag har varit som andra människor och tagit hand om mitt hem. Och det var 6 månader sedan det fick kärlek sist. Så det behövs nog en lugnar tränings peroid så jag hinner i kapp med allt....

Mitt stora mål är avklarat och det börjar sjunka in, Sövde triathlon, en halv ironman gjorde jag i juli. I våras trodde jag inte att jag skulle klara det. Och alla dessa tankar som jag brottades dagligen med på mina långa träningspass. Nu har jag fått lite perspektiv på det hela. När tävlingen väl var avklarad var jag inte full av lyckorus utan ett krasst konstaterade att jag hade klarat den, allt enligt planen. Nu 2 månader senare börjar jag njuta av att jag faktiskt klarade det och är otroligt tacksam över vad det har inneburit för mig.

1.En ny kropp, inte hade jag förväntat mig att den skulle transformeras när man är över 40 år.

2.Massor med nya träningskompisar, och det är verkligen massor med nya människor som jag har lärt känna, otroligt tacksam för alla dem som jag har lärt känna under denna korta tid.

3.Mitt nya tränings-självförtroende, jag har koll på min träning och vet hyfsat hur jag ska träna vidare för att nå mina nya mål.

4.I mars sa jag " klarar jag en halv ironman, klara jag allt". Lite så känns det faktiskt, vad kan stoppa mig nu? Det sitter i huvudet, och alla besitter den styrkan och de möjligheterna som det innebära. Grym känsla. Så de dagarna som känns tunga och jag bara rör mig bakåt, då tar jag fram mitt ess; "- jag klarade Sövde..."

5.När jag tränade som mest inföll samtidigt när jag hade väldigt mycket på jobbet, trots detta var jag inte stressad. Det kändes som om det inte gick att bli stressad. En fantastisk vår med andra ord.

6.Det största vinsten med denna utmaning är den mentala styrkan jag har fått.

7.Jag har ju inspirerat en del personer att börja eller i alla fall tänka på att börja träna. Framför allt  jag inspirerar dottern och hennes kompisar, det känns stort.

Min regel är att "klara man hälften så klara man hela". Så nästa sommar blir det en hel ironman. Tyvärr har jag inte fått startplats till Kalmar Ironman 2013, men blir det inte den så blir det en annan ironman. Vi är fyra tjejer som har planerat att göra den tillsammans. Vi hade möte i augusti och planerade in gemensamma träningar fram till årets slut. Vi söker nu sponsorer och Karolina har redan lyckats med några. Efter vårt möte så var vi ju tvungna att träna tillsammans. Så vi simmade 1500 meter längs stranden. En rätt "kingig"-känsla, 4 vältränade tjejer i våtdräkt kommer ner på en fullpackad strand, kastar sig i vattnet och crawlar längs stranden. När vi kom upp ur vattnet tittade vår publik på oss utan att applåderar men man kände blickarna.

Denna termin börjar lugnare och mer varierad träning. Träningstiden ligger under 10 h/vecka. Dottern och jag har köpt träningskort tillsammans. Det är body-pump, core och yoga som är mina favoriter och dotterns är zumba så klart. Jag suger på zumba. Zumba är som att dansa nykter. Min dotter njuter av min icke existerande takt och korrdinations känsla. - Du måste ställa dig längst bak. Du ser ut som han muppen när vi på bodypumpen. (Muppen på bodypumpen ställde sig i mitten av lokalen och gjorde allt tvärtom och lyssnade inte på instruktionerna, helt omöjligt att inte titta och vi förundrades över hur skev han verklighetsuppfattning är). Och nu blir jag beskylld för att vara en sån. Ja vi får se om det kan dokumenteras och en objektiv observatör kan fälla en kommentar om det verkligen är så illa med mig. Ett och annat löparpass blir det i veckan och ett längre på helgen och så är vi igång med simningen på söndagkvällarna. Och jag har fått börja i den avancerande sim-gruppen. Det är stort, jag är med i gruppen "vi-som-kan-crawla-men-vill-bli-bättre". Helst skulle jag vilja vara med i min tidigare grupp så jag skulle kunna briljera.

Lidingö-loppet nästa, det känns kul och det kommer bli mycket fokus på att springa långt denna höst. Bromölla Maraton den 10/11 bli avslutningen på löparsäsongen. Så förutom en hel ironman ser det ut som att det blir en klassiker också....