Semestern är slut och toppning av formen är i fokus. I början på förra veckan upptäckte jag att jag inte hade någon form att toppa. Fan också det är bara en månad kvar tills det är Kalmar Ironman, 17 augusit kl 07,00. Löpning är långsam och jag orkar inte springa långt. Cykling är välhyfsad men jag cyklar för sakta. Jag tycker att det är läskigt att simma i havet och framför allt med en massa andra människor. Det suger med andra ord. Och när jag är så här deppig anstränger jag mig att se saker positivt och att detta är ett helt naturligt stadium innan tävling. Jag är med andra ord på väg att "tagga upp".

I helgen gjorde jag nästan en "Ironman", men utan simningen. I lördagas cyklade jag 196 km och i söndags sprang jag nästan 3 mil. På lördagen följde jag med Cykelklubben "Klubben Cyklisten", Malmö på en motionsrunda på ca 175 km. (http://www6.idrottonline.se/KlubbenCyklisten-Cykel/) Jag kunde ju knappt sova på hela natten som jag oroade mig för detta möte. Jag var orolig att jag inte skulle orka i deras hastighet och förstöra deras träning. Leif berättar om halva rundan innan start. "- De första 5 milen är transportsträcka sedan kommer första backen. Den är inte så farlig och inte så lång. Nästa backe är ca 2 kilometer lång och inte så brant. Innan fikat kommer det "mysig backe" med 9% lutning, den är brant men inte så lång. Sen är det fika och då berättar jag om resten av rundan."  Ugh tänkte jag vad har jag gett mig in på. Enda tjejen....och lite förstår jag varför nu. De första milen var lite för bra för att vara sant. Jag hänger med och är uppe och drar en liten stund. Vi ligger i 32 -34 km/h, jag frågar Patrik - Är detta den hastigheten ni brukar ligga i? -Nja ungefär, det blir ju lite jobbigare i backarna, och gå inte fram och dra. Oj oj oj vad lurad jag blev. Första backen, de fortsätter uppför backen i 32 km/h. Va fan. De väntar på mig och Patrik tipsar mig att stanna och drick när jag har kommit upp annars sticker de direkt när du kommer. Andra backen likadant och de fick en riktigt lång paus innan jag är uppe. Sista backen är riktigt brant som Leif säger, absolut ingen överdrift. Den är så brant att jag överväger att kliva av cykeln och gå upp. Men jag kommer upp och alla väntar på mig.

Bara någon mil kvar till fikat känner jag att jag nu har svårt att hänga med i klungan. Jag kommer på efterkälke och blir "hämtad", de turas om att hämta mig Patrik, Jimmy, Thomas, Leif och nån annan som förbarmar sig över mig. Jag har kraft kvar men jag fixar inte hastigheten. Efter fikat är det uppenbart att jag inte kan hänga med i klungan, men jag kan inte för mitt liv erkänna att jag inte kan. Men Patrik och Leif släpper klungan och bildar en egen klunga med mig och anpassar sig efter min hastighet. Jag känner mig dum som inte klara av att hålla tempot och förstör de andras träningstillfälle. Men Leif förklara att så är det inte alls och att han var väldigt imponerad av min cykling (Patriks kommentar - jag har aldrig hört honom säga så, fast det är klart, du e ju tjej). Och han har en poäng i om de inte släpper in nya i gruppen och hjälper dem så kommer inte föreningen att överleva. Fast jag var lite besviken på mig själv, så blev jag väldigt väl mottagen av klubben och det var riktigt kul att cykla med "Cyklisten" och risken finns att jag kommer att prova igen. Jag vara sliten mot slutet av rundan och när jag upptäckte att några 175-180 km kommer det inte att bli, tappade jag orken. Mätaren stannade på 196 km och den sista milen höll jag en hastighet på 12 km/h. Nytt styre, triathlonstyret är jag helt förälskad i och ny tjejsadel gör att jag faktiskt inte har så ont. Grymt med ny utrustning!

Löpning i söndags blev ca 2,8 mil. Ingen av våra klockor verkade klara av värmen eller sträckan. Uppläget var helt grymt.

Vi sprang sträckan i intervaller  8 - 6 - 4 - 2 - 1 - 3 - 5 - 7 km. Vila så mycket som du behöver. Se till att få i dig
tillräckligt med energi. Så lätt det var att springa. Jag hoppade dock sista intervallen, jag hade lite känningar i knäet och försöker att vara förståndig. Vi sprang i cirklar runt mitt hus och stannade för en liten paus på några minuter. Vi laddade med nötter, banan och vatten och duschade av oss med trädgårdsslangen. I söndags var det nog en av sommarens varmaste dagar så vi fick träna på att springa i värmen också. Linda hoppade av när det var 2 interaller kvar och då började de att ta emot ordentligt. Det märktes att det var ett energiknippe som saknades! Patrik körde alla, grymt jobbat. Och imponerad av att vi höll ihop och kunde hålla ett så bra tempo. Intervall passet har Patriks PT komponerat (http://andreaslinden.se/) . En grym träningshelg som har haft en otrolig positiv inverkan på mitt träningssjälvförtroende. Och idag känner jag mig rätt fräsch för att ha tränat så hårt i helgen.

Jag har en del kompisar som har bestämt sig för att prova triathlon och har bett om tips och råd. Mina tips rikar sig då främst till Helena som tränar ca 1-4 gånger i veckan, löpning och simning. Hon har bestämt sig för att köra Axa triahlon i Malmö den 4 augusti. Och det kommer hon att klara utan problem.  (http://iof3.idrottonline.se/SvenskaTriathlonforbundet/Arbetsrum/MalmoTriathlon/Motionar/Anmalan/)

Följande distanser finns i triathlon:

Helena kommer att köra sprintdistansen.

För att klara den behöver du träna regelbundet men inga längre distanser. Helena är gammal (?) simmare så det kommer gå jätte bra men kan du inte frisimma funkar det jätte bra med bröstsim. Cykling kommer kanske att vara ett pytte litet problem, och det är nog mest att Helena inte har suttit tillräckligt på cykelsadelen för att det inte ska göra ont. Oros momenet är växlingen cykling - löpning. Benen vill fortsätta att cykla men hjärnan vill springa. Benen är stela och konstiga. Men övar man detta momentet ett par gånger så är det inga problem. När jag själv körde denna distansen för  4 års sedan kunde jag inte frisimma, hade väl cyklat hyfsat och hade knappt sprungit längre än en mil. Simning och cykling gick bra men orken fanns inte till löpningen men trots det så blev jag biten! Min devis är att klara man hälften så klara man hela.... Så ska man träna inför en sprint behöver man inte lägga ner massor med tid, men kanske prova att cykla en stund och sen ta på sig skorna för att springa ett par kilometer. Sen är det väl rätt  vanligt att man så här i sista stund kommer på att man skulle ha tränat mer och börjar att oroa sig.

- Helena, du kommer klara detta. YOU ARE AN IRONWOMAN. Ser fram emot våra triatlet-äventyr i framtiden.

Under semester har det varit en hel del ljuvliga träningspass. Morgonjogg längs en öde strand i Rigelejet. Magiskt!

Löjligt roliga träningspass med Anna.

Tränat på höga höjder för att klara av att cykla över Ölandsbron den 17 augusti... En månad kvar....

Nu är det inte lång tid kvar. Hjärtat stannar till och handsvetten gör mig påmind om vad jag snart ska göra, om 1,5 månad står jag i starten till Kalmar Ironman. Hade det bara varit simningen och cyklingen så hade det inte varit några problem men nu ska jag avsluta med ett maraton. -Hur tänkte jag????

Om jag bara är i "nuet" så känns det som jag är lika otränad nu som för ett år sedan. Men som tur är har jag faktiskt skrivit träningsdagbok så att jag kan bevisa för mig själv att jag har utvecklats. Och det som är ännu mer tur att det finns vänner som kan påminner mig om min utveckling. Härom veckan kom jag fram till att det inte var lönt att åka upp och simma Vansbro-simmet på 3 km, för att det tar för mycket av min tid och är inte tillräckligt utmannande för mig. Inte förrän Helena sa till mig - Du är inte klok som inte förstår hur du har utvecklats. Förr året kunde du inte simma 3 km frisim. Nä, jag ser inte ofta vad som har hänt. Och det är ju lite synd. Men jag ska se mer i backspegeln för att förstå vad som har hänt och vad som händer. Jag är i alla fall inte så nervös denna säsong som förra vilket är lite obegripligt men kanske har jag fått ett bättre självförtroende!

Nu är det semester och det känns så skönt. Min illusion är att nu hinna i kapp med träning, barn, kul saker och extra tid med pojkvännen. Ja, vi får väl se hur mycket jag hinner. Det hade ju varit kanon om jag hinner vila och ha lite långtråkigt också. Första semesterdag börjar kl 08,00 med 17,5 mil cykling...hm... vi får se vad kroppen säger om att träna med super duktiga cyklister.. Ja vi har ju lite olika intressen vad vi vill göra när det är sommar ; )

Så här är det att köra Vätternrundan!

10 timmar och 59 minuter att tog det mig att ta mig runt Vättern i lördags. 30 mil på cykel, den dagen till det! Klockan ställdes på 02,00 och starten gick 03,28. Jobbigt att gå och lägga sig lite nervös kl 20,00. Cykeln pumpad, kläderna fram lagda, maten riggad, vattenflaskorna påfyllda, nummerlappen på plats och  på hjälmen, ändå var det svårt att sova. Min oro var; att inte hitta en grupp att cykla med, punktering, att vika ner sig och att ha så ont i rumpan att man inte klara av att fortsätta.

Jag fick lov att vara med på ”Klubben Cyklisten Malmö” på deras taktikmöte kvällen innan. Jag hade mycket nytta av deras upplägg (som de inte använde sig av). Jag visste vilka depåer som var besvärliga och tog lång tid att ta sig genom. Jag bestämde mig för att göra två stopp för att fylla på flaskorna och gå på toaletten.  Och att det skulle ta 10 timmar… Om inte följande hade hänt så skulle jag gjort det på 10,30.

De första två milen tog jag rygg på ”Klubben Cyklisten Malmö” det gick fort trots kraftig motvind (i mina mått mät), sen tappar jag gruppen och det är helt omöjligt för mig att cykla i kapp. Jag trampar och trampar och svär högt men den kraften finns inte. Jag släpper och är helt slut. Jag ligger själv i motvinden och det är så jävla knäckande. Någon mil får jag ligga själv och ta vinden, men tröstar mig att när jag kommer till Jönköping så vänder det. Under de första timmarna sker det tre ruggiga olyckor. Två av dom sker 10 meter framför mig. Och jag lyckas att väja förbi dem men är ordentligt skakig och känner mig som en dålig människa som inte tar hand om mina medmänniskor. Men att stanna medför också en stor risk för olyckor. Det ligger 50 personer framför och 50 bakom och 6 personer i bredd. Detta var jag inte beredd på! Jag blir rätt skakig och kliver av klungkörning och lägger mig själv för att inte riskera att hamn i en klungvurpa. Så de första 10 milen var läskiga och ensamma.  Men jag var förvånda över hur lätt det gick att cykla, jag var stark i bena men kanske inte så snabb. Och det var motvind de första 10 mil.

Sen hittar jag ett gäng med ensam-körare som håller en bra hastighet. Jag har aldrig varit så osocial på ett lopp (möjligtvis på Vasaloppet). Men vi lyckas på något vis hjälpa varandra och turas om att ligga först, utan att prata med varandra. Jag var helt fokuserad på min medcyklister… Många med ruggigt dåliga cyklar, det rasslar kedjan och växlarna. De är vingliga och gör omkörningar utan att se sig för. Man är en sekund ifrån en olycka nästan hela tiden. Slutet av Vättern är vi cyklaister på hårt trafikerade vägar och då trillar en cyklist framför mig… Om jag väjer åt vänster kommer jag att åka ut i vägen och antigen bli överkörd av en bil framför eller bakom mig. Så det är bara att vrålbromsa och välta cykeln utan att skada han som ligger eller så liten skada som möjligt … Jag hinner tänka fy fan vad ont detta kommer att göra. Asfalt och bara knän…ajajajaj. Ingen kör på mig och jag släpar cyklen och mig själv till vägdiket för att inte vara iväg och känna efter vad som har hänt. Det gör ju faktiskt inte ont i själva fallet.  Jag kryper ihop och försöker att hitta andningen. Då kommer en av killarna som jag tagit rygg på och hoppar av sin cykel och börjar prata och kolla om jag är ok. Jag känner bara att jag måste sitta still. Det snurrar i huvudet och jag är på väg att svimma eller kräkas. Han frågar ska du bryta? – Nä svar jag snabbt. Jag behöver 5 minuter så är jag på bena igen. Han kollar cykeln åt mig och jag har en Alvedon som jag stoppar i mig. Knäet är blodigt och ömmar och armbågen är blodig men jag har inte börjat känna något. Kroppen är otrolig att den kan producera eller sätta en i chock så att man inte känner något. Jag är ju tacksam över att vara tjej. De killarna som trillar får klara sig själva, ingen som frågar hur det är med dem eller stannar för att ge dem en hjälpande hand.

 
Jan-Peter heter min hjälpare som har tagit min rygg. Vi bestämmer oss för att hålla varandra sällskap. Han hade siktat in sig på 12 timmar och låg en timme före sin utsatta tid.  Och jag låg nu efter min utsatta tid. Skönt att sätta sig på cykeln igen. Det känns ok och jävligt skönt att ha någon att pratat med. Vi tar en snabb paus i nästa depå, min andra paus. Fyller på vattnet och sen iväg igen. Och då är det bro-öppning i 10 minuter….. Nu ligger jag efter men jag är fortfarande med! Och 10 mil kvar. Tack vare alvedonen har jag nog inte ont och har krafter kvar att dra på. Jan-Peter behöver in i en depå till för att höra av sig till sin fru innan vi kör in i mål. Så det blev tre ofrivilliga stopp, vurpan, broöppningen och sista depåstoppet, sinkade nog min tid med 20 minuter. Men jag är jätte nöjd och glad över min bedrift det kunde faktiskt ha tagit mig 12 timmar. Man vet ju inte om kroppen håller för 30 mil eller inte.

Vätterundan var inte jätte jobbig, det var inte så mycket tuffa backar och jag hade inte så ont som jag trodde att jag skulle ha. Och jag var rätt stabil genom hela loppet. De första 10 milen med motvind var inte någon höjdare men det hade varit för lätt om vi inte hade haft den motvinden. Min frustration och rädsla var att vurpa och min höjdrädsla. En riktigt hög och läskig bro var det över Hammarsundet och det var 4 mil innan mål och detta hade jag oroat mig för under 26 mil. Lite slöseri med energi.  Och det gjorde ju inte så ont att vurpa i 40 km/h…och jag är glad över att gick så bra. Idag gör det ont i knäet och armbågen men det kommer att gå över. Så min första ordenliga vurpa är gjord och jag har bott i husvagn för första gången i mitt liv på en sunkig camping… Rätt mysigt men rätt mycket jobb för att ha någonstans att sova.

Maj-månad går som vanligt alldeles för fort. Efter träningslägret har det blivit mycket cyc kling inför Vättern den 15 juni kl 05,00. Jag har lyckats att cykla till jobbet 2 av 4 gånger. En gång var jag så trött att jag gick och la mig i igen. Vilken ångest efter det beslutet. Så det kommer jag aldrig göra om igen. Andra gången lyckades jag ta mig halvvägs upp på Stenberget sedan hoppade kedjan av. Jag försökte att laga den men istället så tramapde jag in kedjan ordentligt i drevet. Så det var bara att ringa Forslins kl 06,45 och be om hjälp... Den dagen kom jag rikigt sent till jobbet men det var i alla fall en vacker morgon. De gånger jag verkligen cyklade till jobbet var fantastiskt bra träning! Ena gången hade jag sånn motvind att det var svårt att andas ut... Senast var det ljuvligt med  mycket trevligt middags stopp i Veberöd innan jag trampade hem de sista 3 milen.

Den 25 maj var det Gran Fondo , cykellopp som startar i Eslöv, jag skulle cykla 14 mil. Jag och Liselott startar tillsammans och det är bara en massa proffsiga cyklister med i detta loppet, eller det ser så ut i alla fall när man står i starten. Jag lyckas hålla samma takt som Liselott i 1,5 mil sedan släpper jag. Jag ligger själv i motvinden och det känns för jävligt. Jag kommer aldrig att orka.. Till sut kommer där ett gäng som jag kan haka på. Efter en stund börjar vi prata och sen börjar vi snacka och sen är jag kanske inte så uppmärksam på tävlingen längre. Så efter ett par mil så säger jag till min klunga, -Nu är det bara 4 mil kvar. Då svarar han -Nä det är bara en mil kvar. Skulle du cykla den långa? Då skulle du har fortsatt rakt fram för någon mil sedan... Det var bara att fortsätta i mål, 3 mil kortar en vad jag hade tänkt men det var ett fantastiskt vackert lopp med lite trafik och strålande solsken. Det kunde inte har varit bättre! Kanske lite mer nerförsbackar och mer medvind, men man kan inte få allt. 4 timmar tog det mig att ta mig runt de 11 milen.

1 juni Ringsjön runt på 12 mil, strålande solsken och en fantastsik klunga redan från början till nästan till slutet.. Patrik drog oss runt och Anna och jag försökt att hjälpa till. Emellan åt var vi nog över 15 personer i klungan. Det är så häftig känsla att ligga i klungan. Magiskt, hur mäktigt det är att samarbeta. Vilken fart det blir när man ligger tillsammans! (missförstå mig rätt). Sista milen lämnar jag och Patrik faktsikt klunga och trampar på rätt ordentligt. Känns rikigt skönt att ha den kraften kvar på slutet och även känna sig så fräsch när man kommer i mål. 12 mil på 4,20. Nu har jag rätt många mil i bena inför Vättern på 30 mil. Jag har som mål att ta mig runt på 10 timmar. Det ska bli spännade att se hur det känns att cykla i 10 timmar.

Maj-månad går som vanligt alldeles för fort. Efter träningslägret har det blivit mycket cyc kling inför Vättern den 15 juni kl 05,00. Jag har lyckats att cykla till jobbet 2 av 4 gånger. En gång var jag så trött att jag gick och la mig i igen. Vilken ångest efter det beslutet. Så det kommer jag aldrig göra om igen. Andra gången lyckades jag ta mig halvvägs upp på Stenberget sedan hoppade kedjan av. Jag försökte att laga den men istället så tramapde jag in kedjan ordentligt i drevet. Så det var bara att ringa Forslins kl 06,45 och be om hjälp... Den dagen kom jag rikigt sent till jobbet men det var i alla fall en vacker morgon. De gånger jag verkligen cyklade till jobbet var fantastiskt bra träning! Ena gången hade jag sånn motvind att det var svårt att andas ut... Senast var det ljuvligt med  mycket trevligt middags stopp i Veberöd innan jag trampade hem de sista 3 milen.

Den 25 maj var det Gran Fondo , cykellopp som startar i Eslöv, jag skulle cykla 14 mil. Jag och Liselott startar tillsammans och det är bara en massa proffsiga cyklister med i detta loppet, eller det ser så ut i alla fall när man står i starten. Jag lyckas hålla samma takt som Liselott i 1,5 mil sedan släpper jag. Jag ligger själv i motvinden och det känns för jävligt. Jag kommer aldrig att orka.. Till sut kommer där ett gäng som jag kan haka på. Efter en stund börjar vi prata och sen börjar vi snacka och sen är jag kanske inte så uppmärksam på tävlingen längre. Så efter ett par mil så säger jag till min klunga, -Nu är det bara 4 mil kvar. Då svarar han -Nä det är bara en mil kvar. Skulle du cykla den långa? Då skulle du har fortsatt rakt fram för någon mil sedan... Det var bara att fortsätta i mål, 3 mil kortar en vad jag hade tänkt men det var ett fantastiskt vackert lopp med lite trafik och strålande solsken. Det kunde inte har varit bättre! Kanske lite mer nerförsbackar och mer medvind, men man kan inte få allt. 4 timmar tog det mig att ta mig runt de 11 milen.

1 juni Ringsjön runt på 12 mil, strålande solsken och en fantastsik klunga redan från början till nästan till slutet.. Patrik drog oss runt och Anna och jag försökt att hjälpa till. Emellan åt var vi nog över 15 personer i klungan. Det är så häftig känsla att ligga i klungan. Magiskt, hur mäktigt det är att samarbeta. Vilken fart det blir när man ligger tillsammans! (missförstå mig rätt). Sista milen lämnar jag och Patrik faktsikt klunga och trampar på rätt ordentligt. Känns rikigt skönt att ha den kraften kvar på slutet och även känna sig så fräsch när man kommer i mål. 12 mil på 4,20. Nu har jag rätt många mil i bena inför Vättern på 30 mil. Jag har som mål att ta mig runt på 10 timmar. Det ska bli spännade att se hur det känns att cykla i 10 timmar.

Plötsligt händer det!

Jag tittar tillbaka i min träningsdagbok. I april grät jag över min dåliga löparform.  Vanligtvis älskar jag att springa. Jag springer inte speciellt fort men jag njuter av att ta mig fram i naturen, jag befinner mig i en meditativrörelse. I höstas kunde jag springa hur långt som helst längs stranden men ett leende på läpparna. Någonstans hade jag väl kalkulerat med att efter längdskidorna skulle jag börja löpningen på ett nystarts läge. Och så blev det också men jag hade inte räknat med att det verkligen skulle vara så. Efter två veckor intensiv löpträning släppte det till slut, jag klarade av att springa mellan 5 till 7 km som längst. Nu springer jag väl mellan 1,5 till 2 mil men inte utan ansträngningen. Det låter kanske helt horribelt för vissa men för mig är det ett steg tillbaka. I höstas kunde jag springa 2-3 mil utan att blinka (inte riktigt men utan att vara nära döden-upplevelse). Jag tröstar mig med att utan en formsvacka kan man inte komma till en formtopp! Men jag är inte helt överens att det verkligen är så. Och jag undrar hur det kommer sig att jag förlorade så mycket av min löpning under vinter. Det stressar mig också att jag snart ska kunna cykla 30 mil utan att gå i väggen och vidare är det ju lätt att undra hur jag ska klara av att simma 3,8 km, cyklar 18 mil och springa 4,2 mil på 12 timmar? Vilka av alla tips funkar för mig? Hur gör jag för att både träna upp snabbheten och uthålligheten? Hur gör jag för att hålla mig skadefri? Hur vet jag att jag gör ett kvalitetspass och inte ett kvantitetspass?

Majmånad ligger jag hitintills på mellan 10-15 h och det är betydligt mer än förra året vid den här tiden, men å andra sidan började utomhussäsongen tidigare förra året. Förra veckan åkte vi alla ”ironlaides” (www.ironladies.se) på träningsläger på Öland.

Grymt att dela stuga med 8 andra tjejer som tränar triathlon och lika många killar i andra stugan. Vi hade fantastiskt väder, vi satt ute och käka frukost och kvällarna åta vi middag med solnedgång.

4 dagar med cykling, löpning och simning. Jag gjorde min längsta cykling på mil. Min första intervallträning på cykel, 7 kms intervaller med 1 minuts mellanrum mellan varje cyklist. Jag kämpar allt vad jag kan, och då cyklar Anna Hull om mig. FAN det är nästan så jag lägger mig i diket och gråter. Så här i början av säsongen är mitt självförtroende inte i topp och varje nederlag svider. Fast det är min idol-Anna som piskar mig, hon är ju så mycket grymmare än mig och spelar i en helt annan division än mig, så får jag trösta mig med att hon fick en match i alla fall. Det var otroligt stimulerade med en lång-träningshelg med likasinnade.

Vi talade mycket om mål och det var väl en del delade meningar om hur vida man ska sätta upp mål eller inte och framför allt om man ska kommunicera det eller inte.  För mig är det självklart att sätta upp mål och att kommunicera det och det är oavsett om det gäller sport, arbete eller privat så har jag klart för mig vad det är jag vill. -Ja men om man misslyckas då. – Ja då är det väl någon mening med det. Antagligen kommer det något ännu bättre i stället. Jag är övertygad om att för min del så har det varit en förutsättning för att lyckas. (Och det är bara jag som vet om jag har lyckats eller inte, ingen annan kan göra den bedömningen och det gäller för alla andra också).

Ett litet bevis på varför det är så viktigt med mål!

En forskningsgrupp genomförde 1979 ett experiment i syfte att undersöka betydelsen av målsättningar. Forskningsgruppen intervjuade avgångsstudenterna för MBA-programmet vid Harvard Business School genom att ställa frågan; ”Har du formulerat och skrivit ner vilka mål du har för framtiden och gjort planer för hur du skall nå dem?”. Forskarna fann att tre procent av studenterna hade skrivit ner sina framtida mål och gjort planer för hur de skulle nå dem, 13 procent hade satt mål men inte skrivit ned dem och 84 procent hade inga specifika mål för sin framtid. Tio år senare, 1989, intervjuade forskarna de dåvarande studenterna på nytt. Resultatet visade att de 13 procent, som hade definierat mål men inte skrivit ner dem, i genomsnitt tjänade dubbelt så mycket som de 84 procent som inte hade satt några mål. De resterande tre procenten som hade satt tydliga mål, skrivit ned dem och dessutom gjort handlingsplaner, tjänade i genomsnitt tio gånger så mycket som alla andra 97 procent tillsammans. Den enda stora skillnaden mellan grupperna var deras individuella målsättningar. Mål har med andra ord en stor effekt på prestationen.

Jag har skrattat så mycket, tränat så mycket och ätit så mycket. Men jag kan bara säga att den där jävla Ölandsbron kommer att vara min största utmaning 2013. Jag skulle kunna göra 2 Ironman bara jag slipper Ölandsbron. Jag är sjukt höjdrädd och detta har jag inte kalkulerat med att jag ska behöva träna på, att ta mig över bro-helvetet.

Jag är djupt tacksam över alla dem jag träffade på lägret, både de jag kände innan och de jag lärde känna. Och tack till min kropp som levererar, håller sig frisk och är så grym på simning. Ett stort tack till Norrrköpings triathlonklubb, där vi även fick erbjudande om att bli klubbmedlemar! http://www4.idrottonline.se/ForeningenNorrkopingTriathlon-Triathlon 

Nästa tävling är Gran Fondo den 25/5 http://www.eslovsck.se/index.php/gran-fondo-2013

Sedan blir det Ringsjön Runt den 1/6 http://www.ringsjonrunt.se/

Och del två på ”En svensk Klassiker”, Vätternrundan på 30 mil den 15/6 starttid: kl 05,00. http://www.vatternrundan.se/Default.aspx?module=4&content=5&lang=SV&fwsite=1

Maj månad ser även ut att spränga fikakontot. Det är lätt det bästa med cykling; det är oerhört socialt och ett måsta att stanna och fika. Tur att jag har så många fina vänner att cykla och fika med. Nedan några av de bästa <3

Mars månad är slut och ingen vår! Nu känns det som man ligger back med allt som vanligt. Löpning går verkligen inte bra. Jag önskar att jag hade ett "skinny as" istället för en cementröv. Men vi är väl alla födda med olika förutsättningar. Fast min rumpas ända fördel är att den gör sig i ett par jeans men är värdelös i triathlon-sammanhang. Jag klara knappt av att springa milen. Mitt tempo ligger i 6,40-tempo och då anstränger jag mig för att ta mig fram fortare, utan att lyckas. Helt sjukt att jag kan ha tappat löpningen så. Idag sprang jag med Staffan (som är en helt grym löpare och tränare) och jag lyckades komma runt 7,5 km i ett snitt-tempo på 5,40. Vi sprungit rätt mycket tillsammans i höstas blev det en del långrunder på uppåt 2-3 mil och jag kunde hålla hyfsat tempo med honom. Och nu i mars så kan jag knappt ta mig runt milen och absolut inte i något bra tempo. Tröstlöst.... Men jag har nu fokuserat på löpningen och springer varje dag ett par kilometrar och märker ju att det går ju framåt men jag önskar att jag skulle vara i samma form som jag var i höstas. Då kändes det som om jag skulle kunna springa hur långt och länge som helst.

Daniel Ekman, min PT, har blivit inkopplad igen för att hjälpa mig att ta mig till igenom "IRONMAN Kalmar 2013" i augusti. Vi har diskuterat upplägget men jag är ju inte i uppstartsläget ens, utan under det... Ungefär så här ser upplägget ut:

Måndag: Löpning (Nästa måndag startar vi upp löpar-gruppen i Abbekås kl 20,00) 1 h

Tisdag: Spinning (Cykling och löpning så fort vädret tillåter) 1-2 h

Onsdag: Spinning (Cykling och löpning så fort vädret tillåter) 1-2 h

Torsdag: Simning 1,5 h

Fredag: Vilodag

Lördag: Långpass löpning (plus cykling när det börjar bli varmt) 1,45 h + 5 minuter varje lördag!

Söndag: Löpning och simning 1h + 1 h

Men som sagt jag är inte i närheten av att klara ett långpass. Möjligtvis om jag springer så sakta att jag nästan går så kanske jag skulle klara av att vara igång i 1,45 h.

Men några ljusglimtar har det varit:

Dan, som har tagit många bra bilder på mig trots att det är djävligt svårt, frågade hur det gick med träningen, då svarade jag - Det går åt helvete med löpningen, det går så dåligt att jag blir mörkrädd, men simningen går bra. Då sa Dan, i höstas sa du ju tvärtom! Då gick löpning så himla bra och simning sög. Så det är ju lite skönt att det faktiskt kan hända både det ena och andra i träningen och ibland måste man titta bakåt för att förstå att man faktiskt har utvecklats.

Så till simningen. Ett stort tack till mina simtränare. Ni har gjort ett fantastiskt jobb. Jag är imponerad av mig själv! Malin Eriksson som varje torsdag har satt ihop ett sim-pass. Du har berömt och korrigerat och det har verkligen gjort skillnad. Louise Nilsson, ett tack till era söndagsträningar. Kul med så tuffa intervaller och roliga tävlingar. Jag älskar att tävla. Och nu sist, körde vi 400 meter frisim på max-fart. Jag bara måste ju bara visa resultat-listan:

Jens 9.35

Göran 7.56

Paula Börje Vendel 7.18

Gunnar 7.40 ...

Andreas 7.19

Üve 8.08

Anette 7.31

Seppo 6.49

Mikael 6.14

Tobias 6.04

Richard 9.48

Simon 7.24

Dan 9.21

Johan 8.24 + 1

Fredrik 7.56

Fredrik 8.50

Viktoria 8.24 +1

Ola 8.03

Den fjärdeplatsen kommer jag att leva på länge.  

Som sagt jag älskar att tävla och har starta en lite fredagstävling på jobbet. Första tävlingen var armhävningar. Där det räckte med att jag gjorde så många som jag orkade och övriga medtävlade skulle klara det dubbla. (ibland är det bra att vara chef, för då kan man bestämma saker till sin egen fördel!). OCH JAG FÖRLORADE! Jag gjorde 20 armhävningar, detta har jag aldrig gjort tidigare. När jag var klar var jag ju rätt kaxig och trodde att jag skulle vinna lätt, men icke. En applåd till mina kolleger. Jag gjorde person-bästa! Förra fredagen var det plankan. Vi var fyra personer, och jag kom på andra plats på 3 minuter och 10 sek. Och vinnare la sig direkt efter att jag hade lagt mig. Med kommentaren - Jag kommer aldrig att förlora mot dig!

Så fast jag inte har vunnit några tävlingar så har jag gjort person-bästa som jag är grymt nöjd över. Nästa månad ska löpning sitta. Basta!